Vem är Carolas "mamma"?

Twittraren Olof Lavesson (@oloflavesson) ställde en svår fråga som till och med 118 118 gick bet på:

Vi vet inte svaret. Vet ni? Alltså: vem gjorde mamma-rösten i början på Tommy tycker om mig?

Babel i går

Vi är med från minut 26 ungefär.

Att få sin tes bevisad

Konsultbolaget Kairos Future har genomfört en mätning av attityder mot kristna i offentligheten. På en punkt bekräftar den, lustigt nog, något som vi har påstått under hela bokarbetet utan att ha någon säker saklig grund för det:

Gå ut på gatan och be vem som helst nämna en kristen svensk. En majoritet kommer att svara Carola.

Och jodå: När de tusen har svarat ser det ut så här:

SEX HUNDRA av de tusen nämner Carola.

Sedan följer Jonas Gardell med 98 omnämningar, Göran Hägglund med 48, Runar Søgaard med 45, Alf Svensson med 39 och tidigare ärkebiskopen K G Hammar med 28.

Titta på de där siffrorna igen. De är häpnadsväckande och helt förväntade på samma gång – och i sig själva ett tillräckligt skäl till varför boken om Carola behövde skrivas. Hennes plats i offentligheten liknar helt enkelt inte någon annans alls.

Gud vad jag älskar att få skott-från-höfter-teser bekräftade...

***

Kolla förresten gärna "Babel" i SVT i kväll, Johanna och jag medverkar med ett samtal som nog blev rätt kul!

Festkväll

Det kommer lite bilder på förlagets hemsida inom kort, men i text kan man kanske sammanfatta kvällens releaseparty med en känsla av en tonartshöjning inkl fläkt?

***

Johanna och jag har haft otroligt roligt men är hemskt trötta. Det känns som om vi har varit överallt den här veckan, och vi är till lika delar glada och häpna över intresset. Vi hade verkligen inte kunnat räkna med det. Vi är också glada över recensionernas spännvidd – folk har gjort otroligt olika läsningar, och landat i radikalt olika sammanfattande känslor för bokens helhet, hela vägen från Andres Lokkos makalösa hyllning i Aftonbladet till Gunilla Brodrejs kapning av oss, och Carola, i Expressen. (Men hellre en femma och en etta i betyg än två treor, det säger jag er!)

Nån gång i nästa vecka ska vi återkomma med en lista till de recensioner vi kan hitta, mest för vårt eget arkivs skull. I kväll är vi lite nervösa inför vad som ska stå i Dagens Nyheter i morgon; DN har en särställning för oss som själva är i branschen, och eftersom vi båda har medarbetat eller medarbetar där så är det dessutom lite "hemma" för oss. En riktig kapning där skulle allt svida lite...

I dag var vi på SVT och spelade in "Babel", som sänds på onsdag kväll. Det får ni inte missa – men då främst inte för vår skull, utan för den intensiva men lågmälda intervju som Jessika Gedin gjorde med författaren Johanna Ekström (nej, hon är inte släkt med någon av oss :-D) som var enormt fint genomförd av båda parter. I morgon lördag är vi på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm klockan 14, de har ett ambitiöst program med författarbesök, och brukar fixa det fint. Så varmt välkomna dit!

Lite kulturteori

Här ännu ett exempel på resonemang som var viktiga för oss att föra – men som till slut inte fick plats i boken. Med andra ord: mer extramaterial för er som är osunt intresserade! :-)

***

Vad är skillnaden mellan "fint" och "fult"? Fult är det som uppenbarligen konsumeras och älskas av väldigt många människor trots att det enligt kulturella smakdomare inte besitter de korrekta egenskaperna: autenticitet, originalitet, komplexitet, politiskt budskap (gärna vänster) och uppror mot estetiska och sociala konventioner. Det blåser hårt uppe i smakhierarkierna och det gäller att klamra sig fast, för det här är viktiga saker. Vilken musik vi gillar, vilka kläder, filmer och subkulturer vi föredrar är ett sätt att uttrycka vår identitet. Vår individuella personlighet formas av vilka grupper vi gärna vill tillhöra och vilka vi vill ta avstånd ifrån.

Under hundratals år värderades konsten enligt kriterier som hade att göra med hur verken skapades. Man uppskattade hantverkskunskap, detaljrikedom, konstfärdighet och inom musiken virtuositet, alltså att kunna framföra riktigt svåra låtar felfritt. Det som var sällsynt och unikt var vackert – och all fin konst var både sällsynt och unik, eftersom bara rika människor hade råd att beställa dyra och komplicerade verk från de mest framstående hantverkarna. På 1800-talet, när mecenaternas tidsålder var slut och kulturarbetarna skulle försörja sig på en marknad, började man dessutom se konstnärsrollen som först gudomligt, sedan psykologiskt inspirerad. Konsten fick nu sitt värde, och baserade hela sitt anspråk på genuinitet, på att den hade en unik avsändare med en unik syn på världen. Sanna konstnärer, oavsett om de var musiker, författare, eller bildkonstnärer, såg verkligheten och det mänskliga tillståndet på sitt eget insiktsfulla sätt och hade belönats med en gudagiven förmåga att förmedla sina visioner till andra människor.

Rimligtvis borde hela det här systemet att värdera kultur ha kollapsat i massreproduktionernas och maskinproduktionens tidsålder, men det gjorde den inte. Samhällets ekonomiska och kulturella eliter hängde sig envist fast vid de gamla konstformerna och ordet “populär” var länge en synonym med något lågt och förkastligt. När det där äntligen ändrades, när filmen blev en uppskattad konstform och globala subkulturer som jazz och rock’n’roll slog igenom tvärs över alla klassgränser, överlevde tankemönstren och värderingarna från det gamla systemet ändå. Det som är sällsynt är fint. Det som har en tydlig, individuell upphovsman är fint.

Det här har haft en del rätt bakvända konsekvenser. Till exempel har skönhet blivit en del av en ekonomi. Klassisk musik som tidigare uppfattades som mycket vacker, till exempel Beethovens Für Elise eller Vivaldis Årstiderna, har spelats så mycket att de av kännare uppfattas som töntiga eller direkt plågsamma. Styckena har inte förändrats, och andra verk av samma kompositörer är fortfarande mycket uppskattade. Överexponeringen av just dessa melodier har gjort dem till klichéer.

Det som är vackert, perfekt eller felfritt har i maskinernas tidsålder blivit suspekt. När fullständig symmetri går att massproducera är det lite slitna och sjaviga bättre. Då vet man åtminstone att det är unikt. Med det inte sagt att det alltid är bra om penseldragen syns. Att till exempel ha en perfekt kopia av en oljemålning av Monet på väggen vore enormt smaklöst eller i bästa fall ironiskt kitschigt. Eftersom originalen är ovärderliga skulle man ju förstå av sammanhanget att det var en förfalskning. Att den är identisk med originalet spelar då ingen roll. Kopian har inte magiskt laddats av upphovsmannens unika vision. Tycker man näckrosorna på Giverny är vackra, då kan man rama in en affisch med samma motiv i stället. Det är okej. Det signalerar tillräckligt tydligt att man inte tror det är äkta. Men helst ska affischen föreställa en målning från Monets halvblinda period, när färgerna var alldeles fel och motiven blev att kluddigare. Då förstår alla besökare att man inte bara är intresserad av den vackra ytan utan av ett genuint uttryck.

Det enorma fokuset vid den individuelle, namngivne upphovsmannen har förstås pågått så länge nu att det är rätt svårt att tänka bort det. Men Rembrandt hade en studio precis som Walt Disney. Att påstå att de därför är mindre värda än Monet som målade sina tavlor alldeles själv känns vansinnigt när man känner till vilka mästerverk till grupparbeten de två förra herrarna fick äran att signera. Det är alltså inte självklart att den ensamma konstnärens alster är bättre än det som producerats av fler. Eller att det sällsynta eller unikt kantstötta är bättre än det allmänt förekommande eller felfritt symmetriska. Att sådana värderingar är traditionella i vår kultur betyder inte att det objektivt är sant.

När man tittar på musikestetikens utveckling under 1900-talet är det bra att ha det där i bakhuvudet. På musikområdet blir allt raskt ännu mer motsägelsefullt eftersom musikindustrins ekonomiska ryggrad så snabbt blev just försäljningen av inspelningar, alltså identiska reproduktioner. Dels fortsatte ju operan, den klassiska och den seriösa samtida musiken att framföras och spelas in och där uppskattades det felfria, kontrollerade soundet och den tekniska virtuositeten fortfarande mycket.

Dels uppstod motkulturer framför allt kring dans- och protestmusik som byggde på helt andra verkningsmedel. Det kantiga och vassa, det raspiga och trasiga, det fula och i och med rocken till sist också det aggressiva blev viktiga ingredienser och värderades under nittonhundratalet allt högre. Visst behövde musiken ofta först frigöra sig från sin stigmatiserande koppling till lågstatusgrupper som svarta (blues, rock n’roll, soul) eller arbetarklassen (country, hårdrock). Men det gjorde den ju snabbt eftersom unga människor gärna gör identifierar sig med sådant deras föräldrar inte tycker om. Och då fanns den plötsligt där igen, bilden av den smutsige och destruktive konstnären vars musik uppfattas som genuin och till och med antikommersiell eftersom skivköparens farsa blir arg av omslaget.

Man kan ställa sig precis var som helst på det populärkulturella fältet och dela in musik i fållor med ordet genuin som sin herdestav. Svart rock var mer genuin än vit. Indie är mer genuin än storbolagsrock. Arbetarklassens rockmusik är mer genuin än medelklassens (så medelklassband måste jobba mycket hårdare på att spela riktigt dåligt om de ska vara trovärdiga, alternativt odla stora skägg som tecken på att de står i kontakt med naturen och därmed konsten). När man talar om “smal” popkultur menar man att det som säljer väldigt lite är mer genuint än till exempel skivor som många lyssnar på. Det är för att ett popband som slår igenom stort riskerar ta samma väg som Für Elise. Det genuina slits liksom ut när varken förekomsten eller soundet av musiken är sällsynta längre och bandet uppfattas plötsligt som en kopia av sig själv.

Som kategoribeskrivningar är “fin” och “ful” popkultur helt oanvändbara. Ett illa tecknat svartvitt självbiografiskt seriealbum borde beskrivas som “fult”, men i stället menar man att det har höga konstnärliga ambitioner. Den som tillhör det fina, den som jobbar från sina känslor, behöver inte bekymra sig om hantverkskunskapen. Håkan Hellström sjunger inte dåligt heller, han är bara bra på att vara äkta.

Det här är fundamentet, men det är inte hela sanningen. Uppror mot smaknormer och estetiska regler går självklart i vågor. Många av de här estetiska kategorierna är helt konstruerade. Musiker på alla sidor om skranket, med möjligt undantag för vissa typer av punk, är mer framgångsrika om de faktiskt kan spela. Att spela fult är ett medvetet estetiskt val, precis som Picasso avsiktligt tecknade sina gubbars ögon och armar lite varstans på kroppen. Men att det är en metod betyder att det symboliserar något, att man vill kommunicera något. Vanligen handlar det lika mycket om att markera vad man INTE vill stå för som om vad man faktiskt har på hjärtat.

Hör oss i eftermiddag

I eftermiddag medverkar Johanna och jag i Studio 1 i Sveriges Radio P1, ungefär halv fem. Vi kommer nog att tala en del om bokens skildringar av frikyrkan och Livets ord.

Den enormt positiva och fina recensionen i den kristna tidningen Dagen gjorde mig glad och misstänksam på samma gång. Kanske har vi varit lite för flata i vår beskrivning, i vår vilja att hyfsa debatten och tala något mer återhållsamt om detta? Den reflektionen har också minst två begåvade läsare redan gjort.

Hon behöver inget efternamn

Vi är glada för uppmärksamheten, tro inte annat!
Men jag tycker också det är lite kul. Igår i en intervju frågade en journalist om en bok om Carola verkligen behövs när alla redan vet allting. Då påpekade jag att det snarare är så att vi tror att vi vet allting. Att svenska journalister ofta tar fel på helt basala saker – som att Carolas förra efternamn i pressen gärna stavas "Sörgaard". "Det är väl ett minimikrav att veta vad hon heter," kommenterade Andreas eller jag, vem det nu var. Och journalisten var lite tveksam. För DET vet väl ändå alla?

Nja. :)

Teater

Han återgår till kartongen och får upp den. Den visar sig innehålla preparatet Lady, en uppstoppad och illa medfaren version av familjebyrackan.

Vad i helvete! Lady! Herregud! Morsan – det är Lady! Men – vad fin du är. Det är Lady, morsan! Visste du att Sture stoppa upp han? Det visste inte jag! Fantastiskt! Ja, har du sett, Frankie – Lady! Det var en riktig hund, det! Visste du om det här, morsan, va? Morsan?

Han har glömt att hon har hörlurarna och går fram och tar bort dem.

Morsan – har du sett vad det var? Morsan? Det var Lady! Det var Lady! Morsan!

Hon svarar inte.

Morsan! Du måste titta på Lady! Morsan!

Han får inget svar – Linnea Cervieng är död.

Shownummer. "Främling" på i full styrka. Frankie Boy sjunger playback med text och koreografi riktad mot den uppstoppade Lady. Bengt-Teddy Lampa kommer som en vandrande pinne från Tärendöbussen. Irene balanserar försiktigt sin tvillingäggula. Marcel följer henne och fotograferar varje steg hon tar. Gunnel och Per-Erik tågar arm i arm med resväskor och iförda varsin numrerad spelartröja. Vårdarna släpar på Nattbiträdet. Tyrone skrider med "pessböjken" som en nattvardskalk. Nelly kommer in med målningen "Göran Cerviengs hjärta". Målningen hängs upp. I centrum Morgan med den döda Linnea.

Slutscenen i Staffan Göthes teaterpjäs “En uppstoppad hund”, 1986.

I morse

Läs ett kapitel!

I dagens Sydsvenskan görs en intervju med Johanna och mig som man kan läsa här. Men vad mera är: man kan få smygläsa ett av de nördigaste kapitlen också! Det är ett kapitel i mitten av boken som heter "Det ska höras att det är en människa som sjunger".

(Någon medienörd kanske undrar hur det går till när en journalist på en tidning gör en bok – ska tidningen skriva om det då? Blir det liksom... rätt? Det är jättesvårt för alla inblandade att bedöma det. Men man försöker göra lite olika saker för att hålla distans mellan reportern i fråga och tidningens beslut om publiceringen. Å ena sidan vill man inte att en medarbetare ska vare sig favoriseras eller diskrimineras. Å andra sidan vill man vara stolt över vad tidningens medarbetare gör och använda deras journalistiska resultat oavsett form. Å tredje sidan vill man inte försätta någon i besvärliga jävsituationer. I det här fallet har tidningen valt att anlita en frilansjournalist för intervjun, för att jag inte ska behöva bli intervjuad av någon jag känner socialt. När boken recenseras nästa vecka kommer det på samma sätt att göras av en gästrecensent, som normalt sett inte medarbetar i Sydsvenskan. Och jag får inte veta vem det är förrän precis före publicering! Spännande!)

Struket

Det här är ännu ett exempel på text som vi visserligen tycker bär ett viktigt innehåll, men som vi ändå inte ville ha med i boken i slutredigeringen. Så för er die-hards som följer bloggen - se det som lite extramaterial!

***


Man kan förstå Carola på många sätt, men om man inte tar det man ser för äkta hamnar man sannolikt fel. Carola är inte falsk eller förställd. Carola är snarare så äkta att vi inte känner igen det. Vi är inte vana att se en person som är som hon eftersom nästan varenda människa, artist eller inte, sorterar eller begränsar eller filtrerar sig mycket mer. Vi känner inte den privata Carola Häggkvist. Men den offentliga Carola utgår från hennes personliga impulser, för att hon har valt så, valt att inte medieträna bort sig själv.

Det som händer när Carola improviserar vidare i Always on my mind på kronprinsessans födelsedag 2011, trots att bandet har slutat spela, är att hon får en känsla av att det är rätt, just då. Att hon sedan direkt ändrar sig, skrattar till och säger ett lite urskuldande “ja” och slutar, visar att det heller inte går prestige i ett sådant konstnärligt halvbra beslut. Hon skrattar där och då åt sin egen hänryckning i musiken, som om hon sa “haha, typiskt mig, jag ska sluta nu, grattis på födelsedagen”.

Carola reser gärna till USA och har ofta talat varmt om friheten och takhöjden där, att det vore lättare att ha hennes jobb i det kulturella klimatet. Hon omger sig gärna med ett slags amerikansk vardagsestetik: stor bil, stort hår, stort leende. När hon gjorde intervjuer under 2011 hade hon ofta med sig vad hon kallade ett “mood board”, ett litet kit med saker som hon ställde upp i en fönstersmyg eller på ett bord eller varhelst hon kunde hitta plats. Där fanns sirliga ramar runt bilder hon tycker om, kristna symboler, några ornament med citat på engelska. En nomadsjäls sätt att skapa ett hem, varhelst hon rör sig, oavsett sammanhang, människor och musik, sådana saker som i hennes yrkesliv har varit ständigt skiftande.

Carolas starka relation till USA – kultur, musik, religion – manifesterades under 2010 och 2011 med skiva, turné och krogshow. Elvis, Barbra och jag samlar låtar från Elvis Presley och Barbra Streisand, Carolas föräldrars favoritartister. De är också, har det visat sig, av personlig betydelse för henne.

Carola intervjuades av Kalle Oldby i P4 år 2003 om sina musikaliska influenser. Då hade hon nyligen spelat in Elvis If I can dream, låten hon sjöng med sådan gränslös optimism hos Hyland när allt började. Det var nödvändigt att leva lite för att kunna göra sången rättvisa, säger hon.

“Den handlar om drivkraften att gå vidare, och om en bättre värld. Jag fick rysningar! Nu kan jag göra den här sången värdig och på riktigt. Nu har min röst mognat. Jag kände mig ett med sången och… förstod.”

Men när Carola sedan beskriver Elvis betydelse talar hon inte, som hon numera brukar, om hans humor, om musiken, om sin pappa. Hon talar om Elvis extrema karriär.

“Han slog igenom i ett land där allting går ut på att drivas till… the bitter end. Till max. Man kommer upp i varv, i ett slags rastlöshet som jag själv kan känna då man jobbar så mycket att det bara är det som gäller. Det är svårt att hoppa av tåget.”

Efter att hon frammanat bilden av Elvis bittra slut är det kusligt att höra Carola tala om adrenalinet det innebär att stå på scenen, njutningen och spänningen i att testa genrer och sammanhang hon inte redan behärskar.

Hon är inte en person som bromsar när det går fort. Hon är en person som gasar.

“Jag skulle vilja lära mig klättra, åka forsränning, jag skulle vilja kasta mig utför berg, hoppa fallskärm!”

Kalle Oldby ber henne sammanfatta de första tjugo åren av karriären.

“Jag hade velat hunnit göra mer,” säger Carola.

“På ALLVAR?”

“Jag hade haft dubbelt så mycket i mig. Jag tycker det har gått för långsamt. Då skrattar ju folk, för att dom tycker I’m the most hard-working woman in business. Men det handlar ju om att förvalta… och hålla fast vid en del drömmar.”

Känslan av att scenen är ett beroende, att showen för Carola är en motorväg i mörker, mildras när hon beskriver Barbra Streisands Yentl från 1983. Känslomässigt är den en frände till När löven faller.

“Jag är en glad tjej men jag har väldigt mycket i mig och det finns nånting som tangerar det hjärtat när man hör de där molltonerna, då känner jag att jag…” Hon andas ut. “…kommer till ro.”

Närvaron i rösten, lyckan i sången, är en starkare kraft än rastlösheten.

“Då behöver jag inte hoppa fallskärm. När jag börjar sjunga dom grejerna, då stannar tid och rum. Då känner jag mig hemma.”

***

Just nu står Carola och balanserar på gränsen till en ny fas av sin karriär. Hennes position medför privilegier, som till exempel en nästan garanterad publik så länge hon orkar turnera. Men hon riskerar också att låsas in i sin egen berättelse. Hur uppfinner hon sig själv på nytt när hon under hela sin karriär definierats av sin allra första framgång? Hur gammal måste hon bli för att den sextonåriga flickan ska stiga åt sidan och ge plats åt en vuxen kvinna?

Vart hon vill gå är omöjligt att veta. Hon antyder trettioårsjubileum, vilket kan betyda Melodifestivalen 2013, eller en svenskspråkig popskiva med låtar av Lasse Holm och Ingela “Pling” Forsman. Eller något annat. Hon älskar sin roll som artistcoach i tv-programmet The Voice, och leder sommaren 2012 för andra gången sitt artistläger för unga, Carola Camp.

Hon har också pratat om att skapa ett slags museum, som ett Dollywood, en gård som kan förmedla “det som jag står för och den känsla som jag vill ge”, som hon sa i en radiointervju, en plats för memorabilia och alla scenkläder. Hon älskar Sydafrika, och pratar ibland om att skaffa något mer permanent boende där.

Hon skriver dessutom på memoarer. Det finns sedan länge en överenskommelse med Albert Bonniers förlag om utgivning. Under en tid har journalisten Annika Hagström – programledaren för Caramba! som sände bröllopet i SVT – varit inkopplad som spökskrivare, för att sedan bli bortkopplad igen, och återigen inkopplad. Hela idén med ett gemensamt bokprojekt lanserade Carola redan för ungefär ett kvartssekel sedan. Annika Hagström säger att hon minns precis var de satt, på ett hotell nära Arlanda flygplats, när de pratade om saken. Nu skriver Carola själv på sitt håll, samtidigt som Annika Hagström arbetar med att hitta en fungerande form för projektet. Inte minst brottas hon med hur hon professionellt inom projektets ramar ska hantera sin egen relation till Carola.

Men blir det klart? Blir det av? Det finns mycket som inte har blivit det. USA-lanseringen 1986, musikalkarriären efter storsuccén Sound of music, den mytomspunna men aldrig släppta rockplattan hon planerade med Niclas Frisk och Andreas Mattsson, det egna sminkmärket som omtalades i en intervju med Svenska Dagbladet en gång, Främlingstipendiet som bara utdelades vid två tillfällen... (Av blev däremot porslinsprojektet. “Carolas änglar” hette den signaturservis som det skånska keramikbolaget Fyrklövern år 2007 sålde för nypris 17 300 kronor.)

Den som vill sia om framtiden ska nog ta det Carola själv säger för stunden med en nypa salt. Historien har visat att hon kan, och kommer att, ändra sig. I intervjun med Filter 2009 sammanfattade hon sin beslutsprocess med Gud som remissinstans:

“Om man lyssnar ordentligt så svarar han, ungefär som ett trafikljus, med ett grönt, gult eller rött ljus. Är det grönt känner man stark frid.”

Facit fanns alltså där redan från början, i sången som gjorde henne till stjärna: En känsla och hon litar på den. Och den kan ta henne vart som helst, så länge det finns en scen där. Under förutsättning att rösten håller är Carola ungefär halvvägs i en musikerkarriär som inte liknar någon annans.

I en intervju i Dagens Nyheter i samband med festivalcomebacken 2006 sammanfattade hon: “Men jag får ur mig energin och glädjen när jag väl kommer in på scen. Där kan jag åka skridskor. Där trivs jag. Då är det vi, alltså. Då är det du och jag och hela himlen och härligheten. Det finns inga hinder, ingenting kan stoppa mig, jag sjunger tills jag dör.”

I Evighet sjunger hon just de där orden, “ingenting kan stoppa mig”. I Mitt i ett äventyr sjunger hon “ingen kan stoppa mig”. I Fångad av en stormvind sjunger hon “ingenting kan hindra mig”.

I varje sång finns löftet om kärlek och seger. Tvivla får andra göra.

I medierna

I dag diskuterades Carola i SVT:s morgonprogram, man kan se samtalet här. Den mest spännande frågan: Blir en bok mest "sann" om huvudpersonen medverkar, som med Zlatanboken, eller om man tittar på avstånd, som i vårt fall?

Första recensionen

Aftonbladets Andres Lokko skriver i generösa ordalag om boken i dag. Så glada vi blev!

HD

I alla Carolasammanhang betyder ju HD mest Harley Davidson – hon gillar ju att köra motorcykel. Men i dag betyder HD i stället Helsingborgs Dagblad, som har gjort en generöst uppslagen intervju med oss om projektet.

Blogg – på riktigt

Carola har börjat blogga – kolla här!

Lite saker vi har tänkt på

Den här boken är inte ett försök att göra Carola hipsterfähig. Det är inte vårt jobb att åstadkomma det – och framför allt skulle vi inte med någon som helst trovärdighet kunna försöka:

* Andreas tycker att Totos The seventh one är ett av världens tre bästa album någonsin. Han avskyr Beatles eftersom det låter skit om dem (det är inte deras fel, de var för tidigt ute bara: inspelningsutrustningen på den tiden var undermålig). Under studietiden turnerade Andreas under ett och ett halvt års tid världen runt med ungdomsorganisationen Up With People. Där spelade han bas i århundrades mest insmickrande musikalshow för hela familjen. Han brister fortfarande ut i sångnummer från denna show vid minsta provokation.

* Johanna grundlade sitt musiklyssnande med en älskad Julio Iglesias-platta. Under skoltiden drömde hon om att få lyssna lite på New Kids on The Block, som verkade så bra, men var på något sätt för töntig för att ens förstå var de andra köpte sina skivor. Hennes två år i musikalskola kulminerade i en minnesvärd rolltolkning som “vakt nr 5” i en musikal som hette Fri!. Under Johannas “häftiga” period som sångare i band var genren hon brann för nordisk folkmusik med inslag av djembe och plaströrs-didgeridoo. Bland de mest sönderspelade skivorna i hennes samling märks Adiemus, en skiva med midi-säckpipans nydanare Hevia, och balladsamlingen Blue Moon 3.

Så där har ni oss. Vi talar gärna om vilken musik som är bra och viktig. Men när det kommer till att definiera vad som är hippt eller respektabelt befinner vi oss på djupt vatten.

Det vore väldigt underligt om en restaurangkritiker klampade in i ditt kök en vanlig makaronitorsdag, slet gaffeln ifrån dig och skrek “HUR KAN DU TYCKA ATT KETCHUP ÄR GOTT?”. Men det är inte alls sällsynt för musikens smakdomare – både professionella sådana och alla passionerade amatörer – att veva med armarna och slita sitt hår när någon gillar Carola. En del människor förmår i en sådan situation svälja sina snabbmakaroner, rycka på axlarna och svara “jag tycker det är gott bara.” Andra, alla vi socialt osäkra varelser som helst vill behaga, känner akut skam över att vår smak blivit avslöjad. En miasma av töntighet sprider sig som fislukten ur ett paket Mamma Scans. Och det är vi som är köttbullarna.

Så här är det: man gillar vad man gillar. De flesta musikformer har, liksom alla slags kultur, sitt eget språk. Man kan självklart lära sig nya språk och börja gilla grejer man tidigare knappt stod ut med, som tortyrmetal, sydstatscrunk eller jazzskivor där John Coltrane verkar snyta sig i saxofonen – men man slutar inte därmed automatiskt gilla det man tyckte om förut. Däremot kan man utveckla ett annat lager känslor ovanpå. Det som tidigare var ett nöje blir nu ett guilty pleasure. Något man tycker om, men skäms lite för.

Här kan man sannolikt identifiera en sociologisk skiljelinje i befolkningen. På ena sidan finns de som sällan eller aldrig känner skam över sin smak. På den andra finns alla som så desperat saknar ett sätt att säga grejer-vi-gillar-fast-vi-inte-tycker-det-är-helt-okej-att-gilla-dem att de börjat använda det engelska uttrycket i stället.

Alla människor formar och uttrycker sin identitet och grupptillhörighet genom kulturkonsumtion. Inom vissa grupper är den sociala distinktion som den egna gruppens smak-koder medför av avgörande vikt. "Den akademiska medelklassen" är en sådan grupp. Förr i tiden definierades den bland annat ekonomiskt, men i dag är det inte längre självklart att högre utbildning ger en stadig, hög inkomst. Kvarstår gör bara de kulturella koderna, sådant som har med smak att göra, för att signalera vilken grupp man tillhör och vilka som är de andra. Detsamma kan man säga om punkare eller vilken annan subkultur som helst. Man får inte gilla grejer hej vilt. Då utgör man ett hot mot gruppens gemensamma överenskommelser om vad som är rätt och fel.

Fast på ett annat plan – om man nu inte råkar vara med i en sekt, eller leva i en diktatur, eller ha smak för något som är olagligt – är det också sant att man självklart får tycka om vad man vill. Begreppet “guilty pleasure” är den sociala kompromiss som gör det möjligt. Om man säger att man har ett guilty pleasure kan man vara ärlig med sin personliga smak samtidigt som man signalerar att man vet att det på ett annat plan inte är helt okej. Har man tur finns det andra i gruppen som har samma skamliga hemligheter, och då har de sociala banden stärkts. Och har de det inte har man åtminstone lyckats etablera lite individuell personlighet och givit de andra spelrum att erkänna andra konstigheter vid något annat tillfälle.

Public service!

Anna Charlotta Gunnarson gör idag det briljanta tv-och radioprogrammet Pop och Politik, och så har hon ju varit fantastisk i På spåret, men det är i egenskap av popkulturanalytiker hon medverkar i boken. Men kolla här vad hon hittade i arkiven! En gammal pressbild till en ny säsong av ett vetenskapsprogram. Anna Charlotta kommenterar själv att graviditeten gav en fin, liksom lite andlig glans i blicken.

Roligt att det här omslaget har blivit en sån självklart kulturell referens!

Carola och Tommy - en komparativ studie

“Carolaproblemet” är en helt egen genre av musikalisk diskussion. Jämför till exempel med hur Carolas motspelare från Sound of music, Tommy Körberg, omtalas.

Tommy Körberg har möjligen en av de mest kraftfulla och av naturen begåvade svenska sångrösterna i vår tid. Han har under en lång karriär gjort lite av varje och mycket av allt. Han har spelat in visor. Han har gjort musikalsuccé och han har varit sjungande rövare som näckar i snön i Tage Danielssons filmatisering av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Han har varit med i Melodifestivalen två gånger, 1969 och 1988, och vunnit båda gångerna. Han har offentligen sagt och gjort saker som har fått en del personer att diskutera hans personliga omdöme.

Sånär som på det nakna röveriet på film är detta på det hela taget sant om Carola också.

Men bilden av Carola och bilden av Tommy Körberg skiljer sig åt på en avgörande punkt: Ingen har behandlat Tommy Körberg som ett konstnärligt problem. Ingen har lagt pannan i djupa veck och bekymrat sig över Tommy Körbergs “spretighet” eller “brist på konstnärlig linje”. Ingen har ägnat särskilt mycket kraft åt att inom musikkritikens ramar formulera vilken väg han borde ta, eller med vem. Ingen tycks ha någon särskilt bestämd uppfattning om vad Tommy Körberg bör göra med sin begåvning. Han tycks betrodd att få förvalta den själv.

Carolas röst, däremot, är som en uranfyndighet på Gotland. Den är för stor och speciell för att bli en lokal fråga. Den är i stället en nationell angelägenhet, och naturligtvis inget som ett gäng obildade öbor själva kan få bestämma över. Ungefär så ser det ut i offentligheten, tycker vi, när vi tittar på vad som har sagts genom åren.

Varför, skulle ni säga, har det blivit på det här viset?