Struket

Det här är ännu ett exempel på text som vi visserligen tycker bär ett viktigt innehåll, men som vi ändå inte ville ha med i boken i slutredigeringen. Så för er die-hards som följer bloggen - se det som lite extramaterial!

***


Man kan förstå Carola på många sätt, men om man inte tar det man ser för äkta hamnar man sannolikt fel. Carola är inte falsk eller förställd. Carola är snarare så äkta att vi inte känner igen det. Vi är inte vana att se en person som är som hon eftersom nästan varenda människa, artist eller inte, sorterar eller begränsar eller filtrerar sig mycket mer. Vi känner inte den privata Carola Häggkvist. Men den offentliga Carola utgår från hennes personliga impulser, för att hon har valt så, valt att inte medieträna bort sig själv.

Det som händer när Carola improviserar vidare i Always on my mind på kronprinsessans födelsedag 2011, trots att bandet har slutat spela, är att hon får en känsla av att det är rätt, just då. Att hon sedan direkt ändrar sig, skrattar till och säger ett lite urskuldande “ja” och slutar, visar att det heller inte går prestige i ett sådant konstnärligt halvbra beslut. Hon skrattar där och då åt sin egen hänryckning i musiken, som om hon sa “haha, typiskt mig, jag ska sluta nu, grattis på födelsedagen”.

Carola reser gärna till USA och har ofta talat varmt om friheten och takhöjden där, att det vore lättare att ha hennes jobb i det kulturella klimatet. Hon omger sig gärna med ett slags amerikansk vardagsestetik: stor bil, stort hår, stort leende. När hon gjorde intervjuer under 2011 hade hon ofta med sig vad hon kallade ett “mood board”, ett litet kit med saker som hon ställde upp i en fönstersmyg eller på ett bord eller varhelst hon kunde hitta plats. Där fanns sirliga ramar runt bilder hon tycker om, kristna symboler, några ornament med citat på engelska. En nomadsjäls sätt att skapa ett hem, varhelst hon rör sig, oavsett sammanhang, människor och musik, sådana saker som i hennes yrkesliv har varit ständigt skiftande.

Carolas starka relation till USA – kultur, musik, religion – manifesterades under 2010 och 2011 med skiva, turné och krogshow. Elvis, Barbra och jag samlar låtar från Elvis Presley och Barbra Streisand, Carolas föräldrars favoritartister. De är också, har det visat sig, av personlig betydelse för henne.

Carola intervjuades av Kalle Oldby i P4 år 2003 om sina musikaliska influenser. Då hade hon nyligen spelat in Elvis If I can dream, låten hon sjöng med sådan gränslös optimism hos Hyland när allt började. Det var nödvändigt att leva lite för att kunna göra sången rättvisa, säger hon.

“Den handlar om drivkraften att gå vidare, och om en bättre värld. Jag fick rysningar! Nu kan jag göra den här sången värdig och på riktigt. Nu har min röst mognat. Jag kände mig ett med sången och… förstod.”

Men när Carola sedan beskriver Elvis betydelse talar hon inte, som hon numera brukar, om hans humor, om musiken, om sin pappa. Hon talar om Elvis extrema karriär.

“Han slog igenom i ett land där allting går ut på att drivas till… the bitter end. Till max. Man kommer upp i varv, i ett slags rastlöshet som jag själv kan känna då man jobbar så mycket att det bara är det som gäller. Det är svårt att hoppa av tåget.”

Efter att hon frammanat bilden av Elvis bittra slut är det kusligt att höra Carola tala om adrenalinet det innebär att stå på scenen, njutningen och spänningen i att testa genrer och sammanhang hon inte redan behärskar.

Hon är inte en person som bromsar när det går fort. Hon är en person som gasar.

“Jag skulle vilja lära mig klättra, åka forsränning, jag skulle vilja kasta mig utför berg, hoppa fallskärm!”

Kalle Oldby ber henne sammanfatta de första tjugo åren av karriären.

“Jag hade velat hunnit göra mer,” säger Carola.

“På ALLVAR?”

“Jag hade haft dubbelt så mycket i mig. Jag tycker det har gått för långsamt. Då skrattar ju folk, för att dom tycker I’m the most hard-working woman in business. Men det handlar ju om att förvalta… och hålla fast vid en del drömmar.”

Känslan av att scenen är ett beroende, att showen för Carola är en motorväg i mörker, mildras när hon beskriver Barbra Streisands Yentl från 1983. Känslomässigt är den en frände till När löven faller.

“Jag är en glad tjej men jag har väldigt mycket i mig och det finns nånting som tangerar det hjärtat när man hör de där molltonerna, då känner jag att jag…” Hon andas ut. “…kommer till ro.”

Närvaron i rösten, lyckan i sången, är en starkare kraft än rastlösheten.

“Då behöver jag inte hoppa fallskärm. När jag börjar sjunga dom grejerna, då stannar tid och rum. Då känner jag mig hemma.”

***

Just nu står Carola och balanserar på gränsen till en ny fas av sin karriär. Hennes position medför privilegier, som till exempel en nästan garanterad publik så länge hon orkar turnera. Men hon riskerar också att låsas in i sin egen berättelse. Hur uppfinner hon sig själv på nytt när hon under hela sin karriär definierats av sin allra första framgång? Hur gammal måste hon bli för att den sextonåriga flickan ska stiga åt sidan och ge plats åt en vuxen kvinna?

Vart hon vill gå är omöjligt att veta. Hon antyder trettioårsjubileum, vilket kan betyda Melodifestivalen 2013, eller en svenskspråkig popskiva med låtar av Lasse Holm och Ingela “Pling” Forsman. Eller något annat. Hon älskar sin roll som artistcoach i tv-programmet The Voice, och leder sommaren 2012 för andra gången sitt artistläger för unga, Carola Camp.

Hon har också pratat om att skapa ett slags museum, som ett Dollywood, en gård som kan förmedla “det som jag står för och den känsla som jag vill ge”, som hon sa i en radiointervju, en plats för memorabilia och alla scenkläder. Hon älskar Sydafrika, och pratar ibland om att skaffa något mer permanent boende där.

Hon skriver dessutom på memoarer. Det finns sedan länge en överenskommelse med Albert Bonniers förlag om utgivning. Under en tid har journalisten Annika Hagström – programledaren för Caramba! som sände bröllopet i SVT – varit inkopplad som spökskrivare, för att sedan bli bortkopplad igen, och återigen inkopplad. Hela idén med ett gemensamt bokprojekt lanserade Carola redan för ungefär ett kvartssekel sedan. Annika Hagström säger att hon minns precis var de satt, på ett hotell nära Arlanda flygplats, när de pratade om saken. Nu skriver Carola själv på sitt håll, samtidigt som Annika Hagström arbetar med att hitta en fungerande form för projektet. Inte minst brottas hon med hur hon professionellt inom projektets ramar ska hantera sin egen relation till Carola.

Men blir det klart? Blir det av? Det finns mycket som inte har blivit det. USA-lanseringen 1986, musikalkarriären efter storsuccén Sound of music, den mytomspunna men aldrig släppta rockplattan hon planerade med Niclas Frisk och Andreas Mattsson, det egna sminkmärket som omtalades i en intervju med Svenska Dagbladet en gång, Främlingstipendiet som bara utdelades vid två tillfällen... (Av blev däremot porslinsprojektet. “Carolas änglar” hette den signaturservis som det skånska keramikbolaget Fyrklövern år 2007 sålde för nypris 17 300 kronor.)

Den som vill sia om framtiden ska nog ta det Carola själv säger för stunden med en nypa salt. Historien har visat att hon kan, och kommer att, ändra sig. I intervjun med Filter 2009 sammanfattade hon sin beslutsprocess med Gud som remissinstans:

“Om man lyssnar ordentligt så svarar han, ungefär som ett trafikljus, med ett grönt, gult eller rött ljus. Är det grönt känner man stark frid.”

Facit fanns alltså där redan från början, i sången som gjorde henne till stjärna: En känsla och hon litar på den. Och den kan ta henne vart som helst, så länge det finns en scen där. Under förutsättning att rösten håller är Carola ungefär halvvägs i en musikerkarriär som inte liknar någon annans.

I en intervju i Dagens Nyheter i samband med festivalcomebacken 2006 sammanfattade hon: “Men jag får ur mig energin och glädjen när jag väl kommer in på scen. Där kan jag åka skridskor. Där trivs jag. Då är det vi, alltså. Då är det du och jag och hela himlen och härligheten. Det finns inga hinder, ingenting kan stoppa mig, jag sjunger tills jag dör.”

I Evighet sjunger hon just de där orden, “ingenting kan stoppa mig”. I Mitt i ett äventyr sjunger hon “ingen kan stoppa mig”. I Fångad av en stormvind sjunger hon “ingenting kan hindra mig”.

I varje sång finns löftet om kärlek och seger. Tvivla får andra göra.