9 juni 2011

Everlasting Love

Har en sån där dag då jag sitter och snöar in på en enskildhet, en liten detalj. Och den är "Everlasting love", ni vet, sista spåret på "Runaway"-plattan.

Jag har aldrig liksom hört den, på riktigt, förut, verkligen lyssnat. Jag är inte bland dem som automatiskt kräks på produktionen på den skivan, många gör ju det, men jag tycker att både titelspåret och "So far so good" är coolt gjorda. Däremot har jag aldrig uppfattat "Everlasting love" som något annat än ett produktionsfiasko.

Okej, jag har inte ändrat mig. Men låten är ju helt enorm. Plötsligt ser jag hur bröderna Gibb måste ha tänkt - omfånget som krävs röstmässigt för att klara den gör den omöjlig för de flesta. Här får Carola en smörpassning, en chans att verkligen glänsa.

Och så bakar de idioterna in hennes röst i tolv lager filodeg och dippsås. På en tallrik långt långt borta. Jag blir så upprörd.

Hjärnan lär mig så sakteliga att avkoda hela ljudet, och bara lyssna på melodi, harmonier och röst. Och då är "Everlasting love" plötsligt min nya favorit. Ska sätta mig vid pianot och titta lite närmare på ackorden. Det låter som fyra höjningar, men jag tror att det är en hörvilla...