28 februari 2011

Historisk bild



I höstas, minns inte riktigt när det var, åt Johanna och bokförläggare Svante och jag en snabb middag på Kulturhuset i Stockholm. Det var då vi bestämde oss för att skriva den här boken. Jag knäppte en bild där i rulltrappan, tänkte att den kan komma till användning...

23 februari 2011

Och det är bara dig jag vill ha



Det här är en riktig raritet: en livetagning av "Det regnar i Stockholm", tillsammans med Norges självklara motsvarighet till Carola. Och då menar vi inte Sissel, utan – Morten Harket! (Han sjunger förstås obesvärat i låtens originaltonart, näst Eric Gadd är han trots allt Nordens falsettkung...) Blåssektionen har tyvärr en dålig dag, eller har möjligen fått ett ruttet arr utskrivet åt sig, men – rösten är ju där. Rösten kommer ingen åt.

För övrigt är det OBEGRIPLIGT att ingen har gjort en cover på den här. Modern, soulig – men med en liten textändring kanske. "Nummerskivan" känns lite 1900-tal...

20 februari 2011

Fans

Jag har aldrig haft några idoler. Visst är det konstigt? Jag har förebilder, förstås, och det finns artister jag verkligen beundrar, och när jag var ca 14 blev jag störtkär i skådisen Edward Furlong som spelade pojken i filmen Terminator 2. Fast i efterhand har jag fattat att det där mest handlade om att jag tyckte filmen var så fantastisk och inte riktigt hade nåt socialt acceptabelt sätt att hantera det – det var liksom inte okej för högstadietjejer att sätta upp bilder på coola specialeffekter (eller skäggiga medelålders filmregissörer) i sitt bänklock. Så jag kanaliserade in all min beundran i den där ganska oremarkabla tonårsskådisen i stället.

Det finns band och artister jag älskar och alltid blir omotiverat lycklig av att höra, från Rammstein till Dusty Springfield till Charles Trenet, och skivor jag har hört tusen gånger – filmsoundtracken till Jesus Christ Superstar och Sound of Music, den finska poprockbruden Maija Vilkkumaas Pitkä ihana leikki, Paul Simons Graceland, Robyns Bodytalk-trilogi. Men jag har aldrig varit ett fan. Jag vet inte vad medlemmarna i Rammstein heter. Jag vet inte hur gammal Maija Vilkkumaa är eller när hon senast har släppt en skiva. Jag har svårt att liksom föreställa mig att musiken är en kommunikation mellan musikerna och mig, också när låtarna talar till något djupt och viktigt inom mig.

Jag kan komma på två gånger då jag verkligen har känt mig som en liten fangirl, och båda gångerna har handlat om fysisk närhet till stjärnor med en viss typ av utstrålning. En gång var när jag intervjuade Pernilla August och blev alldeles tagen av hennes närvaro. En annan gång var på en sunkig bar i Brooklyn när Maggie och Jake Gyllenhaal av en händelse stod ca en meter ifrån mig och väntade på sin sunkiga takeout – då blev jag lite yr, för jag beundrar dem bägge enormt, och det var så oväntat att dom stod där livs levande som vem som helst. Jag tror Carola har samma utstrålning som de där tre, det känns så när man ser henne på scen och i teve. Stjärnglansen.

Att jobba med Carolaboken är alltså kul för mig på två särskilda sätt. Å ena sidan, eftersom vi självklart funderar mycket på hennes betydelse för fansen, får jag fördjupa mig i hur det är att ha det där som jag aldrig har fått uppleva, den djupa och meningsfulla personliga kontakten till en artist man egentligen inte känner. Å andra sidan får jag liksom lajva ett riktigt fan – lyssna om och om igen på Carolas musik, läsa all information om henne jag kommer över, analysera och fantisera över fotografier, gå troget på konserter, forma mig en privat relation med henne som artist och person, använda hennes musik för att förstå och förstärka upplevelser i mitt eget liv.

Det är ju inte helt osannolikt att jag under arbetets gång kommer att ha gått från att gilla hennes röst och många låtar väldigt mycket till att helt enkelt vara ett enormt superfan. Jag undrar om boken i så fall blir bättre eller sämre av det?

16 februari 2011

Stranger som blev Främling

I eftermiddag: en telefonintervju med Lasse Holm! Vi ska prata om "Främling", mest, men också om de andra låtarna han skrev till Carola. (Vi ska alltså inte prata det minsta om Carola som person, eller om samarbetet, eller om Bert Karlsson – utan om musiken i sig, ner till minsta ackord.)

Är det någon fråga ni vill skicka med?

14 februari 2011

Carola hos Skavlan

13 februari 2011

Tårarna, och låtarna

Ni tycker alltså om Carola? Ni gillar henne?

Ja!

Ja, det är klart som fasen att vi gör det! Johanna har ingen given favoritlåt än, men lutar ändå åt "Främling", fortfarande, och tror att det kommer att ändra sig under resans gång. "Men durpartiet där i refrängen är så genialt fantastiskt."

Jag börjar alltid lipa – det står alltså i DN i dag att jag lätt gör det av Carolas röst, så jag får väl exemplifiera... – i slutet av "Genom allt", när Carolas röst först spricker och sedan slutar på en ton som är så enastående ren och klar och stark, men kan lätt lista ytterligare tio absolut omistliga sånger som jag älskar, bland dem "Mitt i ett äventyr", "Det regnar i Stockholm", "You + me", "So far so good", "Guld i dina ögon", "Jag lever livet" och "Hunger". Med en pistol mot pannan skulle jag... inte välja, utan i stället slåss för mitt liv. Du kan rösta på din favorit här till höger!

Observera dock: "I believe" heter egentligen "I believe in love". Jag skrev fel, och det har en uppmärksam läsare redan upplyst om. Underbart! (Tyvärr kan man inte redigera en redan påbörjad undersökning, så det får kvarstå som ett monument över hur mycket vi behöver er som läser under resans gång.)

Ha en fin söndag!

10 februari 2011

Carola och vi i Marocko



Här, om man tittar noga, hittar man oss bägge och självklart Carola på omslaget till Magnus Jansons och Bert Willborgs fina – men inte längre helt aktuella – Boken om Carola. Platsen är en takterass i Marocko där jag bodde i januari; Andreas var inte sen att hälsa på för att jobba några dar!

7 februari 2011

Då är vi i gång!

Hej! Och välkomna till Carolaboken.se! Den här bloggen är vårt eget lilla Google Doc, vår kylskåpsdörr med postit-lappar, vår samlingsplats för arbetet med att skriva en bok om Carola.

Vi som skriver heter Johanna Koljonen och Andreas Ekström. Vi är journalister, och vi gillar Carola. Det är egentligen allt ni behöver veta för att följa oss här...

Exakt vilken bok vi skriver om Carola? Vet inte. Men det finns en massa böcker om Carola som vi är säkra på att vi inte skriver i alla fall. Vi skriver inte en sjuhundrasidors amerikansk heltäckande biografi som heter "Carola – a life" och har en notapparat på nittio sidor. Vi skriver inte en skandalbok. Vi skriver inte en kritik, och vi skriver inte ett försvar.

Kanske skriver vi en teori. Alldeles säkert gör vi ett tolkningsförsök.

Carola Häggkvist (just det, hon har ett efternamn, hur många svenskar mer än hon och Zlatan Ibrahimovic har ett efternamn som är helt överflödigt...?) har varit en del av svensk offentlighet som få andra under snart trettio år. Vad har hennes existens betytt för svenska massmedier? För svensk frikyrklighet, för Melodifestivalen, för en norsk predikant och livscoach som heter Runar Søgaard? För en hel generation sjungande tjejer som har blivit vuxna med Carola på väggen?

Varför har hon valt som hon har gjort? Och hur ska man förstå rösten, den ofattbara och absolut oefterhärmliga rösten?

Hjälp oss gärna om ni vill! Tipsa oss om länkar, omistliga YouTube-ögonblick och personer att prata med – och använd hemskt gärna kommentarfunktionen för att berätta om era egna Carolaminnen.

Vi ses och hörs!