27 november 2011

Pudelrock

Närlyssningar av Carolas inspelningar hela vägen tillbaka till tiden före "Främling" ger efter ett tag intressanta associationer. För mig, som har ett ben stadigt i den melodiösa hårdrocken och tycker att Bon Jovi och Europe är det bästa sen skivat bröd, blir insikten om Carola som möjlig sångerska i ett sådant band hela tiden klarare.

"The girl who had everything" från diskantigt och illa producerade "Much more" 1990 är ett fint indicium. Det finns faktiskt en distad gitarr där, och riffen skulle Richie Sambora kunna ha skrivit hur lätt som helst. Lyssnar vidare på "Open your heart" med Europe och "Take me on your wings" med Treat, och så vidare till muskelballader med Roxette och Heart.

Carola mitt i tidsandan, bara lite vid sidan av. Som vanligt?

24 november 2011

Turkiet

På en bergstopp i Alanya, Turkiet, väntar jag på Johanna. Hon är försenad ner hit till vår intensiva slutspurtsarbetsvecka, hon ska bara hämta Stora Journalistpriset i kväll, så kommer hon sen. Med ett nattplan! Det är vad jag kallar beslutsamhet.

Så länge värmer jag upp det här fina huset vi har lånat och lyssnar på vildhundar och skriver text. Jag hade nog ett tiotal intervjuer liggande som inte var utskrivna, och det är inte idealiskt egentligen – jag föredrar att skriva i mycket nära anslutning till själva intervjutillfället. På grund av ett hårt pressat schema har det inte varit möjligt.

I morgon blir jag klar med det, med att förvandla alla mina anteckningar till boktext. Sedan vidtar ett segt och svårt arbete: det ska bli hel struktur av det, hela fungerande kapitel där Johannas och minas textstycken flätas samman på ett sätt som ni som läser ska uppleva som helt friktionsfritt. Vi tror att vi på sätt och vis skriver rätt lika – liksom kanske "effektivt" snarare än snirkligt. Men vi tänker på jätteolika sätt och arbetar också olikt. Det ska bli spännande att se om läsaren känner ett eller två temperament vid läsning, och om det i så fall är en tillgång eller ett problem...

En massa insamlade länkar ska klickas på, läsas eller användas eller kastas bort eller bloggas ut.

När vi åker hem ska vi ha något som liknar nittio procent av en färdig bok. Sedan vidtar två månader av småpet, faktakoll och, förmodligen, kompletterande intervjuer. Det betyder också att vi kommer att återkomma till alla vi har intervjuat för att de ska få läsa de delar där de förekommer, och där se att de är rätt förstådda.

Men en sak vet jag säkert redan nu: Boken blir det vi har tänkt och sagt länge, nämligen en nördig och nära och kärleksfull studie av ett otroligt speciellt populärkulturellt fenomen.

Och jag har inte lyssnat klart! Jag har verkligen inte det. Jag fortsätter att vilja höra henne.

20 november 2011

En ren regeringseffekt

Ni måste kolla in den här galet roliga analysen av sambandet mellan politiskt maktinnehav och framgång i Eurovision Song Contest...

17 november 2011

Reporterfrustration

Att inte vilja medverka i en intervju - inga problem.

Men att inte palla att SÄGA att man inte vill medverka, utan låtsas som om man inte har sett rätt många mejl och SMS... Det är problem. Det är oartigt och oproffsigt. Det försvårar och försenar. Jag har två-tre sådana i luften just nu, de sista i hela researchpaketet.

Överlag har alla jag har sökt för att lära mig mer varit otroligt vänliga och generösa med tid och tankar. Allt sådant har gått över förväntan. Jag antar att det alltid finns undantag, och att undantagen ibland har nån typ av logisk förklaring som är okänd för mig. Vad vet man. Trött blir man i alla fall...

12 november 2011

Novell om Carola – exklusivt för bloggen!

Författaren Elin Boardy skrev för ett antal år sedan en novell om Carola. Efter en del tjat – det är vi som har tjatat på Elin – får vi nu publicera den här. Tack!

***

Carola Carola Carola
av Elin Boardy

Tänk dig: man ser på teve, där är Carola, man tittar och tänker å gud vad hon är snygg! Och tittar, tittar ordentligt och hela tiden är hon ens fru. Kan du föreställa dig? Jag menar: tror du man kallar henne Carro? Det blir väl för simpelt, för oglamoröst. Alldeles för oglamoröst!

Carola Carola. Bara så.

Och ni har ett hem som går i vitt. Tänk dig, att hon är din fru! Helt i vitt med en stor dubbelsäng. Ingen 120-säng, inte Ikea, utan enorm, du fattar? Ett helt rum. Och spegelgarderober. Badrum, allt. Hela kittet.

Och kändisrummet, ett sånt måste det finnas. Där finns platinaskivorna, guldskivorna, alla turnéaffischerna. Och i ett hörn lite för sig själv, bilden där hon sjunger Främling. Det där lilla, lite runda barnet. Då var hon bara Carola, inte alls CAROLA, som nu.

Hittar jag på? Det spelar ingen roll. Det är så tydligt.

Du kommer hem, det är din nyckelknippa, din garageuppfart, nyckeln passar precis i låset, du går in, det är dina skor i hallen, du är hemma, det luktar hem, det är tryggt, det är livmodern, eller ja, i alla fall. Hemma. Du fattar. Och så är Carola där. Och det är helt naturligt. Hon är alltid där. Hon pussar dig. Hej-är-du-hemma-hur-har-dan-varit? Du vet. Kanske till och med älskling. Älskling.

Och det är ju bra, det är ju trevligt och så där, med dubbelsängen och köket med sushifat och och och japanska köksknivar och jag-vet-inte-allt. Trevligt. Men det där andra då, som kommer på köpet. Du hör henne fisa, på kvällen, hon sitter och kissar med tandborsten i munnen, det löddrar, hon har blått tandkrämslödder på kinden. Hon fiser ner i toastolen, det ekar så där som det bara kan eka i badrum. Ni skrattar, kanske skrattar ni inte ens. Ett litet fniss bara, men det är er gemenskap. Eller: Svarta kryddprickar mellan tänderna, tandtråd, öronvax, navelludd. Hon är en helt vanlig tjej. Det är nu ytan krackelerar. Badrumsskåpet är enormt. Eller, ja, men stort i alla fall. Sminket, tänk bara! Puder, spray, mascara, crème och lotion och inpackningar och fotfilar. Det hårda skinnet på hennes hälar, det spruckna. Eller den våta, svampiga huden mellan tårna efter badet. Pincett, rakhyvel, vax, alla de där attiraljerna. Timmarna där inne, ångan som väller ut när dörren öppnas.

Men ja, solstolarna, drinkarna. Ett barskåp i köket, så klart. Ett riktigt. Inte den pliktskyldiga vodkan och whiskyn och konjaken. Ett riktigt, välfyllt, ni dricker ur rätt sorts glas. Ni vet vad som krävs. Det är klass, det är stil. Är det Dry Martini nu, med guppande oliv, lättjefullt, lite slappt nästan, glasets fot mellan hennes fingrar? Balanserande över schifferplattorna på uteplatsen. Skifferplattor, naturligtvis. Gräs är för svårskött, långtråkigt. Fullt av myror och mossa och annat irriterande.

Hon spiller inte. Det är ju Carola. Hon är dansare och har en dansares ben, en dansares balans och känsla för hur man håller ett högt smalt martiniglas. Det ser så enkelt ut, tänker du. Hon är så hemma.

Men för den delen, det är ju du också.

Hennes fot vippar, ena benet lättjefullt över det andra, foten i flipfloptoffla som gungar lätt. Är det en låt? Är det en dans? Är det nästa veckas uppträdande eller nästa? Nej, det är sprinklerns svirrande. Schwoo, schwoo, schwoo. Hon har taktkänsla, hon är musikalisk, din fru. Hon är ju ett underbarn, kan man säga. Så ung. Så framgångsrik. Ett sånt spännande liv. Och du är en del av det. Du kan suga i dig det, som genom ett färgglatt sugrör, ett av de där som går i spiraler och krumbukter innan det åter rätar ut sig och når munnen. Ett festligt barnkalassugrör. Från åttiotalet, kanske, eller tidigt nittiotal. Det är hennes årtionde. Storhetstiden. De runda kinderna, det fluffiga håret. Du är glad att hon bytt frisyr. Du är glad att hon är ung och fräsch, den pigga, klarögda. Är de egentligen gröna eller bruna, ögonen? Hon har aldrig varit så snygg som nu när hon är din fru.

Allt hör till.

Den där lukten av svett som kommer från henne, oundvikligen, när hon kommer hem efter träffar och luncher med skivbolagsmänniskorna. De där. De som vill sluka henne, äga henne, styra henne. Fortfarande. Fast hon inte längre är det lilla rundkindade underbarnet. Svettlukten, den skarpa, som etsar sig fast i hennes kläder, i hennes armhålor. Ni kramas, det är ert hem och det luktar av hennes svett. Men hon ler, tänk dig, det är Carola, i din hall, i er hall och det är ju hennes svett fast den sticker i näsan. Det är du som tar om hennes nacke och låter handen mjukt glida över hennes rygg, det är du som säger älskling, vad spänd du är, var det ett jobbigt möte, ska jag massera dig? Kom, vi sätter oss. Soffan, javisst! Hörnsoffa. Ljus, men inte vit, det är så opraktiskt, blir så lätt solkigt. Man spiller. Carola spiller i er soffa, skrattar, pärlande, och spiller chipssmulor eller nudlar eller sushiris. Glittret i ögonen, det är omöjligt, du älskar ju henne, hon är din, tänk dig bara.

Er soffa, hennes framgångar, klart hon får spilla. Orkidéer, de är svårskötta, men det är det värt. Man får så mycket tillbaka. Är det lite gay? Ja, men det är ju Carola, det är du och Carola. Det ska vara gay. Tänk dig alla beundrarbrev hon får, tänk dig säckarna, varje dag.

Och all post, den där tröttheten i hennes ögon. Den matta ytan. Måste jag? Idag igen? Kanske finns det personal, tänk dig personalen som är ansvarig för hennes post. Alla, menar jag. Från killen på postkontoret som sorterar den. Han lär sig. Händerna rör sig av sig själva: Carola Carola Carola. Men han tar det inte på cykeln. Det levereras för sig, direkt till dörren, med bil. Men killen som sorterat får cykla förbi ert hus ändå varje dag på sin runda, han tittar på det, passerar så nära grinden. Tittar, cyklar långsamt, tittar, tittar, och så trampar han vidare. Nästa hus och nästa. Varje dag. Tänk dig resten. Den som öppnar posten, så måste det vara. Du vet det. Det finns där hela tiden. Inte till dig, det är mest direktreklam, dyra blanka prenumerationstidningar från utlandet. Men till henne. All posten! Den som öppnar breven, sprättar varje kuvert för hand, mjukt, med en snabb och rutinerad rörelse. Ett snabbt ögonkast. Är det porr eller kärlek? Är det exkrementer, streckteckningar, obsceniteter, våld, fula ord? Det behöver hon inte se. Det skonar ni henne ifrån.

Så är det. Du har naturligtvis varit med och bestämt det. Detta är hennes nya liv, med dig. Du vill skydda henne, det är lätt att vilja det. Det kommer ohjälpligt över dig. Den guppande foten i flipfloptoffla, ögonen, hur hon tappar nudlar i soffan. Det är kärlek. Den är stor och varm och omslutande. Den kommer med surruond, den sveper in. Den har tagit över. Hon är Carola och du älskar henne.

4 november 2011

Jättestora frågor: Kritikhistoria



Just idag jobbar jag med ett helt annat kapitel men det finns en fråga som inte riktigt lämnar mig i fred och därför tänkte jag passa på att tänka högt här i bloggen i stället. Det handlar om rock- och popkritikens historia i Sverige och specifikt vad som betraktas som fint och fult, intressant eller kommersiellt, kvalificerat eller folkligt. (OBS att gränserna på dessa tre motsatspar inte är identiska – så det är i allra högsta grad möjligt att vara både intressant och fult eller kommersiellt och konstnärligt kvalificerat, osv).

Vi har pratat med en del popmusik-kritiker för boken redan, men faktiskt mest om deras personliga relation till Carola och om hur just hon har tagits emot i olika faser av sin karriär. Men det som slår mig nu är att jag inte vet hur den berättelsen är en del av en större berättelse om populärkulturkritik i Sverige. Jag är helt enkelt för ung; när jag började följa rikssvenska medier på gymnasiet hade den seriösa popkritiken redan etablerats i Sverige och det var inte konstigt längre att skriva analyser av the Simpsons på kultursidorna i DN och sånt.

Däremot finns det självklart smakhierarkier också i popritiken och skribentgenerationen före min egen – folk som Gradvall, Lokko, Strage (= mina förebilder i mångt och mycket) – medverkade på många sätt till att skapa ett slags fin-popkulturellt kanon som fortfarande lämnar stora delar av den samtida schlagern utanför. Vad jag undrar är vad som fanns före dem? Och hur såg det ut i tex kvällstidningarna, recenserade man "bredare" musik med lite mindre av en utanför- och ovanför-blicken?

I Carl Wilsons bok om Céline Dion berättar han om hur det sena 60-talet förde in en intellektuell popgenre, s.k. "chanson", i musikscenen i Quebec. Samtidigt fortsatte många, inte minst på landet och i arbetarklassen, att lyssna på en mer lättsmält popmusik med rötterna i varietetraditionen. Den musiken inkluderade tex franskspråkiga översättningar av det brittiska pop-undret, typ Beatles (en genre som, jag tycker det här är fantastiskt kul, kallades Yé-Yé). Av lite olika lokala orsaker blev det faktiskt så att de creddiga chansonneurerna fick skivkontrakt med internationella bolag och de "kommersiella" artisterna ofta fanns på mindre, lokala bolag.

Men sedan kom en ekonomisk kris i Quebec som skulle vara över hela 80-talet och en del av 90-talet, och då droppades många utom de allra, allra bästsäljande artisterna av de stora bolagen, och eftersom chanson och variete-pop nu verkade på marknaden på mer eller mindre lika villkor försvann en del av konflikterna mellan dem. Den folkkära popen, som Célin förstås tillhör, var fortfarande inte "fin", och utdömdes ofta som bonnig eller kitschig. Men på nåt lite högre plan, inte minst när just hon fick internationella framgångar, omhuldades den ändå som en del av Quebecs kultur. Kanske lite på samma sätt som Melodifestivalen och Allsången har blivit folknöjen som också tittare som inte "egentligen" gillar all musiken som spelas kan glädjas av och förknippa med svenskhet idag.

Ni ser att det finns åtminstone vissa paralleller till den svenska musikmarknaden här? Om man alltså jämför variete-popen med dansband och schlager, och chanson-popen med den pop- och rockmusik som tex vänstern i Sverige på 60-och 70-talet inte skulle ha avfärdat som helt omoralisk. Befolkningen i Quebecs språkområde är 6 miljoner, mindre än Sverige men större än de andra nordiska länderna, så även om det är en region och inte ett land kan man se jämförelsen som någorlunda relevant.

Så, vad jag är nyfiken på är väl egentligen det här: vilka frågor ska man ställa för att kunna skriva en liten kapselsammanfattning som den här ovan om de olika svenska popmusiktraditionernas publik och kritiker? Jag vet tex att schlager (som genre, inte som "musik som kan tävla i Mello") och dansbandsmusik inte alls är samma sak. Men har de gemensamma rötter och när separerades de i så fall? När det brittiska pop-undret svepte över världen, hur påverkade den olika existerande svenska former av underhållningsmusik? Vad var vår "Yé-Yé" eller hade vi många? Och ansågs vissa redan från början vara finare och andra fulare? Och har det i så fall en politisk dimension av nåt slag (höger-vänster), eller klassmässig ("medelklass"-"arbetarklass") och blev det inte lite komiskt på 70-talet om medelklassens vänsterintellektuella försökte frälsa arbetarklassen från vad de uppfattade som dålig smak och kommersiell hjärntvätt? Eller vad det nu kan ha varit. :D

Och hur såg popmusikkritiken ut på 70- och 80-talen, dvs INNAN vad vi kanske kan kalla Modern Review-generationen steg fram? Vilka kritiker formade Jan Gradvalls smak? Eller för den delen tex Anna-Charlotta Gunnarsons smak? Och hur påverkades sådana smakhierarkier av tex Carolas framgångar – hände det som nästan samtidigt hände i Quebec, att en sångerska med fantastisk röst som ansågs representera dålig smak blev förlåten för att hon blev en sådan storartad ambassadör för sin nation?

P.S. Några intressanta årtalsparalleller om ni tycker jämförelsen mellan damerna är långsökt: Céline Dion är ett och ett halvt år yngre än Carola. Hon vann Best Song-priset på "Orientens Eurovision" Yamaha World Popular Song Festival för Frankrike 1982 (jmf Främling 1983) och Eurovisionen för Schweitz 1988 (jmf Stormvind 1991). Den som fortfarande tvekar kan ju kolla på klippet ovan.