Lite saker vi har tänkt på

Den här boken är inte ett försök att göra Carola hipsterfähig. Det är inte vårt jobb att åstadkomma det – och framför allt skulle vi inte med någon som helst trovärdighet kunna försöka:

* Andreas tycker att Totos The seventh one är ett av världens tre bästa album någonsin. Han avskyr Beatles eftersom det låter skit om dem (det är inte deras fel, de var för tidigt ute bara: inspelningsutrustningen på den tiden var undermålig). Under studietiden turnerade Andreas under ett och ett halvt års tid världen runt med ungdomsorganisationen Up With People. Där spelade han bas i århundrades mest insmickrande musikalshow för hela familjen. Han brister fortfarande ut i sångnummer från denna show vid minsta provokation.

* Johanna grundlade sitt musiklyssnande med en älskad Julio Iglesias-platta. Under skoltiden drömde hon om att få lyssna lite på New Kids on The Block, som verkade så bra, men var på något sätt för töntig för att ens förstå var de andra köpte sina skivor. Hennes två år i musikalskola kulminerade i en minnesvärd rolltolkning som “vakt nr 5” i en musikal som hette Fri!. Under Johannas “häftiga” period som sångare i band var genren hon brann för nordisk folkmusik med inslag av djembe och plaströrs-didgeridoo. Bland de mest sönderspelade skivorna i hennes samling märks Adiemus, en skiva med midi-säckpipans nydanare Hevia, och balladsamlingen Blue Moon 3.

Så där har ni oss. Vi talar gärna om vilken musik som är bra och viktig. Men när det kommer till att definiera vad som är hippt eller respektabelt befinner vi oss på djupt vatten.

Det vore väldigt underligt om en restaurangkritiker klampade in i ditt kök en vanlig makaronitorsdag, slet gaffeln ifrån dig och skrek “HUR KAN DU TYCKA ATT KETCHUP ÄR GOTT?”. Men det är inte alls sällsynt för musikens smakdomare – både professionella sådana och alla passionerade amatörer – att veva med armarna och slita sitt hår när någon gillar Carola. En del människor förmår i en sådan situation svälja sina snabbmakaroner, rycka på axlarna och svara “jag tycker det är gott bara.” Andra, alla vi socialt osäkra varelser som helst vill behaga, känner akut skam över att vår smak blivit avslöjad. En miasma av töntighet sprider sig som fislukten ur ett paket Mamma Scans. Och det är vi som är köttbullarna.

Så här är det: man gillar vad man gillar. De flesta musikformer har, liksom alla slags kultur, sitt eget språk. Man kan självklart lära sig nya språk och börja gilla grejer man tidigare knappt stod ut med, som tortyrmetal, sydstatscrunk eller jazzskivor där John Coltrane verkar snyta sig i saxofonen – men man slutar inte därmed automatiskt gilla det man tyckte om förut. Däremot kan man utveckla ett annat lager känslor ovanpå. Det som tidigare var ett nöje blir nu ett guilty pleasure. Något man tycker om, men skäms lite för.

Här kan man sannolikt identifiera en sociologisk skiljelinje i befolkningen. På ena sidan finns de som sällan eller aldrig känner skam över sin smak. På den andra finns alla som så desperat saknar ett sätt att säga grejer-vi-gillar-fast-vi-inte-tycker-det-är-helt-okej-att-gilla-dem att de börjat använda det engelska uttrycket i stället.

Alla människor formar och uttrycker sin identitet och grupptillhörighet genom kulturkonsumtion. Inom vissa grupper är den sociala distinktion som den egna gruppens smak-koder medför av avgörande vikt. "Den akademiska medelklassen" är en sådan grupp. Förr i tiden definierades den bland annat ekonomiskt, men i dag är det inte längre självklart att högre utbildning ger en stadig, hög inkomst. Kvarstår gör bara de kulturella koderna, sådant som har med smak att göra, för att signalera vilken grupp man tillhör och vilka som är de andra. Detsamma kan man säga om punkare eller vilken annan subkultur som helst. Man får inte gilla grejer hej vilt. Då utgör man ett hot mot gruppens gemensamma överenskommelser om vad som är rätt och fel.

Fast på ett annat plan – om man nu inte råkar vara med i en sekt, eller leva i en diktatur, eller ha smak för något som är olagligt – är det också sant att man självklart får tycka om vad man vill. Begreppet “guilty pleasure” är den sociala kompromiss som gör det möjligt. Om man säger att man har ett guilty pleasure kan man vara ärlig med sin personliga smak samtidigt som man signalerar att man vet att det på ett annat plan inte är helt okej. Har man tur finns det andra i gruppen som har samma skamliga hemligheter, och då har de sociala banden stärkts. Och har de det inte har man åtminstone lyckats etablera lite individuell personlighet och givit de andra spelrum att erkänna andra konstigheter vid något annat tillfälle.