Läste äntligen Per Olov Enquists fantastiska roman Lewis resa, som vi i Carolaboken bara hänvisar till med en beundrande nickning. Den är en vacker, komplex och nyanserad beskrivning av väckelsens 1900-tal och rätt oumbärlig läsning för alla som intresserar sig för religion, eller idéhistoria, eller Sverige. Jag blev förstås också ganska lättad över att jag kom ut ur läsandet utan att ha ändrat uppfattning om frikyrkornas svenska historia – däremot känns det som om jag förstår så oerhört mycket mer om tex arbetarrörelsens historiska koppling till och motsättningar med Pingströrelsen.
En aspekt av frikyrkoväckelsen som jag inte kände till i alls tillräcklig utsträckning var kvinnornas roll i frikyrkornas begynnelse. Enquist skriver så vackert om deras passioner, ensamhet, tro, hängivelse – och om indelningen, i begynnelsen, mellan gubbhyllan och gumhavet. När vi skrev i Främling om hur religiösa kvinnor setts historiskt menade jag i ett längre perspektiv, från medeltiden och framåt; jag insåg kanske inte i vilken utsträckning detta var en central spänning också i den svenska frikyrkoväckelsen. Eller ja, det vet jag ju inte om det är, men jag tror att Enquists läsning är rimlig (fast kanske inte den enda sanningen).
Två detaljer fastnade jag för som ganska uppenbara och relevanta paralleller till Carolas historia. Enquist skriver om Lewi Pethrus tidiga och insiktsfulla engagemang i kampen mot kolonialismen i Afrika och mot rasistiska strukturer i USA. Men, skriver Enquist:
Motvinden och förföljelsen som Lewi Pethrus upplevde var i viss utsträckning sann och i viss utsträckning en identitetsbyggande berättelse vars fortsatta verklighet kunde ifrågasättas, menar Enquist. De världsliga framgångarna för pingströrelsen blev stora och skaran troende enorm. Mellan raderna anar man samma reaktion som den Andreas och jag har känt inför Carolas starka identifikation med den homosexuella minoriteten på liknande grund – att den är sann, men inte alltid proportionerlig. Nu menar jag förstås inte att jämföra Carola med Lewi Pethrus, det vore märkligt, men jag tror att formen på idéer går i arv i olika subkulturer och just utanförskap är en roll som är lockande att klamra sig fast vid eftersom den gör grupperna som känner den så starka. (Det känner jag i hög grad igen från nördsubkulturer jag själv tillhör, och i vissa lägen, faktiskt, också hos sexuella minoriteter).
En annan grej jag hajade till över i Lewis resa är berättelsen om tidningen Husmoderns besök hos familjen Pethrus:
Spännande läsning och god litteratur i kombination, alltså. Rekommenderas varmt!
(En intressant invändning till Enquists tolkning av den i romanen och rörelsen centrala skildringen av Lewi Pethrus relation till Sven Lidman finner du här).
En aspekt av frikyrkoväckelsen som jag inte kände till i alls tillräcklig utsträckning var kvinnornas roll i frikyrkornas begynnelse. Enquist skriver så vackert om deras passioner, ensamhet, tro, hängivelse – och om indelningen, i begynnelsen, mellan gubbhyllan och gumhavet. När vi skrev i Främling om hur religiösa kvinnor setts historiskt menade jag i ett längre perspektiv, från medeltiden och framåt; jag insåg kanske inte i vilken utsträckning detta var en central spänning också i den svenska frikyrkoväckelsen. Eller ja, det vet jag ju inte om det är, men jag tror att Enquists läsning är rimlig (fast kanske inte den enda sanningen).
Två detaljer fastnade jag för som ganska uppenbara och relevanta paralleller till Carolas historia. Enquist skriver om Lewi Pethrus tidiga och insiktsfulla engagemang i kampen mot kolonialismen i Afrika och mot rasistiska strukturer i USA. Men, skriver Enquist:
Lewi känner igen förföljelsen på det egna skinnet. Den är densamma som [Paul] Robesons; identifikationen mellan pingströrelsens folk och de svarta är klockren för honom. Helt klar, uppmuntrande klar, kan inte undvikas. "Också vi har under åratal här i landet varit utsatta för en intensiv förföljelse mot pingstväckelsen." (524f)
Motvinden och förföljelsen som Lewi Pethrus upplevde var i viss utsträckning sann och i viss utsträckning en identitetsbyggande berättelse vars fortsatta verklighet kunde ifrågasättas, menar Enquist. De världsliga framgångarna för pingströrelsen blev stora och skaran troende enorm. Mellan raderna anar man samma reaktion som den Andreas och jag har känt inför Carolas starka identifikation med den homosexuella minoriteten på liknande grund – att den är sann, men inte alltid proportionerlig. Nu menar jag förstås inte att jämföra Carola med Lewi Pethrus, det vore märkligt, men jag tror att formen på idéer går i arv i olika subkulturer och just utanförskap är en roll som är lockande att klamra sig fast vid eftersom den gör grupperna som känner den så starka. (Det känner jag i hög grad igen från nördsubkulturer jag själv tillhör, och i vissa lägen, faktiskt, också hos sexuella minoriteter).
En annan grej jag hajade till över i Lewis resa är berättelsen om tidningen Husmoderns besök hos familjen Pethrus:
Och på detta sätt var Lewi unik; detta reportage i Husmodern var det första hemmahos-reportaget i svensk press, och det var Lewi som myntat uttrycket. (422)Utanför rörelsen uttrycker vi journalister och annat folk ofta åsikter i stil med att Carolas synlighet i offentligheten på något sätt borde vara oförenlig med hennes tro, men i den svenska frikyrkligheten har kampen om (som det heter numera) allmänhetens "hearts and minds" uppenbarligen förts i medierna mycket länge. Jag hittar nu inte omedelbart en bekräftelse på att det faktiskt var Lewi Pethrus som myntade uttrycket "hemmahos-reportage", men det låter rimligt.
Spännande läsning och god litteratur i kombination, alltså. Rekommenderas varmt!
(En intressant invändning till Enquists tolkning av den i romanen och rörelsen centrala skildringen av Lewi Pethrus relation till Sven Lidman finner du här).
5 kommentarer:
Är det den här boken Carola nämner i sin blogg, som hon tagit så illa vid sig av??? Vad är er respons till det i så fall? Har googlat men hittar inget om vad ni har för åsikter om hennes ev åsikter om boken.
Hej! Jag följer Carolas blogg, men har inte sett någon kritik eller ilska riktad mot boken där - men jag kanske har missat det? Har du en länk, så att jag kan bilda mig en uppfattning?
Hej igen, nu har jag tittat runt lite och förstår vad du syftar på: Boken Carola talar om i sitt blogginlägg häromdagen är skriven av en f d kändismanager, och presenteras som "skandalbok" som "hänger ut stjärnor" och så vidare. Den har, förstås, inget alls att göra med vår bok som utkom i april, och som heter "Främling. En bok om Carola". Bläddra gärna om du får tillfälle, den finns i nästan varje bokhandel!
Såg också det, någon skrev om det i kommentarsfältet. Men er bok, har C kommenterat den? Var hon med på att ni skrev den, har ni fått någon reaktion från henne? Om ni vill svara på det, vill säga. Trevlig helg!
Carola har skickat ett vänligt sms till oss och tackat för det seriösa anslaget i boken, men i övrigt inte kommenterat den. Och det behöver hon absolut inte göra heller, hon har viktigare saker för sig i livet just nu...
Innan vi började jobba med boken skrev vi ett brev till Carola där vi berättade om oss själva och om projektet, så att hon skulle veta vilken sorts projekt det var. Vi har inte intervjuat henne för boken, men däremot många personer i hennes nära omgivning, vilket såvitt vi kan förstå inte har varit något problem för Carola. En del personer ville kolla med henne först, innan de svarade på frågor, och så gott som alla gjorde sedan det!
Skicka en kommentar