Bröderna Herrey

Den som växte upp med Carola växte också ofta upp med bröderna Herrey. Läs gärna det här strålande reportaget om dem i tidningen Novell – på många sätt ett reportage som försöker göra med bröderna det som Johanna och jag försökte göra med Carola.

Det krävdes en bok, men nu är vi äntligen ett par!

Haha...

Snart är det pocketdags!

Om någon vecka kan ni sannolikt hitta "Främling" i pocket – kompletterad med QR-koder, som tar läsaren vidare till relevanta YouTube-klipp. Vi vet inte, men vi tror att vi är först i Sverige med att använda den tekniken i en bok på det här sättet. Läs mer om pocketutgåvan här hos Månpocket.

Norsk recension: "nådeløs"

Olav Solvang i norska Vårt Land recenserar Främling – eller som den heter där borta: Fanget i en stormvind – tillsammans med en aktuell självbiografi av Norges första kvinnliga popstjärna, Wenche Myhre. Rubriken, "en nådeløs bok om Carola", saknar tack och lov täckning i texten… Solvang gillar ju boken!

Läs här!

På förekommen anledning

Och då tänker jag särskilt på det som visas här från 1.00 till 1.30, och extra särskilt på uttrycket som används vid 1.13.

Ja vi elsker!

Vi elsker att bli recenserade på norsk! Särskilt så entydigt positivt, och särskilt i Norges viktigaste tidning. Läs Aftenposten här.

Carola och karisman

 

Vårt samtal om Carola och karisman på Bokmässans Se människan-scen kan ses hos Svenska kyrkan ovan!

Världen i dag

Man kan som journalist inte på lättvindiga grunder gärna neka en kollega som vill ställa frågor. Men jag erkänner gärna att jag tog två extra andetag innan jag satte mig till bords med tidningen Världen i dag, som jag har skällt ut i olika sammanhang och vars högerkristna och gayfientliga hållning har gjort mig svettig mer än en gång.

Samtidigt: jag tror på samtal. Jag tror på att försöka göra mig förstådd. Johanna känner likadant. Självklart tackade vi ja – och det är vi glada för nu, när den balanserade och på alla sätt fina intervjun finns publicerad.

(Enda reservationen skulle väl vara bilden på mig då. Jag ser ju ut som en... eh... sekterist. Morgonens garv blev det i alla fall...)

Från Bokmässan

Om ni vill kan ni se vårt seminarium om boken på Bokmässan här. Utfrågare är vår briljante förläggare Svante Weyler.

Norge, here we come!

Då finns boken utgiven på norska, till vår stora glädje. Lite förvåning känner vi kanske också, det norska förlaget har ordnat med ett förord till boken som vi inte har fått läsa i förväg... Men vi får väl lita på dem!

Norska läsare kan nu slå till på ett ex av "Fanget i en stormvind", som den heter, i någon av de stora norska nätbutikerna, som till exempel Norli eller Ark.

***

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg, både Johanna och jag är här. Vi gör massor av olika saker, men framför allt: på söndag talar vi om Carola! Ni kan se seminariet i direktsänd tv, i Kunskapskanalen på söndag klockan 14. Är ni på plats i Göteborg kan ni dessutom komma till Svenska kyrkans scen vid halv fyra.

Två tankar om Lewi

Läste äntligen Per Olov Enquists fantastiska roman Lewis resa, som vi i Carolaboken bara hänvisar till med en beundrande nickning. Den är en vacker, komplex och nyanserad beskrivning av väckelsens 1900-tal och rätt oumbärlig läsning för alla som intresserar sig för religion, eller idéhistoria, eller Sverige. Jag blev förstås också ganska lättad över att jag kom ut ur läsandet utan att ha ändrat uppfattning om frikyrkornas svenska historia – däremot känns det som om jag förstår så oerhört mycket mer om tex arbetarrörelsens historiska koppling till och motsättningar med Pingströrelsen.

En aspekt av frikyrkoväckelsen som jag inte kände till i alls tillräcklig utsträckning var kvinnornas roll i frikyrkornas begynnelse. Enquist skriver så vackert om deras passioner, ensamhet, tro, hängivelse – och om indelningen, i begynnelsen, mellan gubbhyllan och gumhavet. När vi skrev i Främling om hur religiösa kvinnor setts historiskt menade jag i ett längre perspektiv, från medeltiden och framåt; jag insåg kanske inte i vilken utsträckning detta var en central spänning också i den svenska frikyrkoväckelsen. Eller ja, det vet jag ju inte om det är, men jag tror att Enquists läsning är rimlig (fast kanske inte den enda sanningen).

Två detaljer fastnade jag för som ganska uppenbara och relevanta paralleller till Carolas historia. Enquist skriver om Lewi Pethrus tidiga och insiktsfulla engagemang i kampen mot kolonialismen i Afrika och mot rasistiska strukturer i USA. Men, skriver Enquist:

Lewi känner igen förföljelsen på det egna skinnet. Den är densamma som [Paul] Robesons; identifikationen mellan pingströrelsens folk och de svarta är klockren för honom. Helt klar, uppmuntrande klar, kan inte undvikas. "Också vi har under åratal här i landet varit utsatta för en intensiv förföljelse mot pingstväckelsen." (524f)

Motvinden och förföljelsen som Lewi Pethrus upplevde var i viss utsträckning sann och i viss utsträckning en identitetsbyggande berättelse vars fortsatta verklighet kunde ifrågasättas, menar Enquist. De världsliga framgångarna för pingströrelsen blev stora och skaran troende enorm. Mellan raderna anar man samma reaktion som den Andreas och jag har känt inför Carolas starka identifikation med den homosexuella minoriteten på liknande grund – att den är sann, men inte alltid proportionerlig. Nu menar jag förstås inte att jämföra Carola med Lewi Pethrus, det vore märkligt, men jag tror att formen på idéer går i arv i olika subkulturer och just utanförskap är en roll som är lockande att klamra sig fast vid eftersom den gör grupperna som känner den så starka. (Det känner jag i hög grad igen från nördsubkulturer jag själv tillhör, och i vissa lägen, faktiskt, också hos sexuella minoriteter).

En annan grej jag hajade till över i Lewis resa är berättelsen om tidningen Husmoderns besök hos familjen Pethrus:

Och på detta sätt var Lewi unik; detta reportage i Husmodern var det första hemmahos-reportaget i svensk press, och det var Lewi som myntat uttrycket. (422)

Utanför rörelsen uttrycker vi journalister och annat folk ofta åsikter i stil med att Carolas synlighet i offentligheten på något sätt borde vara oförenlig med hennes tro, men i den svenska frikyrkligheten har kampen om (som det heter numera) allmänhetens "hearts and minds" uppenbarligen förts i medierna mycket länge. Jag hittar nu inte omedelbart en bekräftelse på att det faktiskt var Lewi Pethrus som myntade uttrycket "hemmahos-reportage", men det låter rimligt.

Spännande läsning och god litteratur i kombination, alltså. Rekommenderas varmt!
(En intressant invändning till Enquists tolkning av den i romanen och rörelsen centrala skildringen av Lewi Pethrus relation till Sven Lidman finner du här).

Att göra en Carola

Jag jobbar på TV4 den här veckan och har den enorma lyxen att botanisera bland bokhögarna på en stor redaktion. Och vår observation att Carola ständigt figurerar i svenska böcker bekräftas självklart igen! Titeln på debattboken ovan spelar förutom på citatet lekfullt (och antagligen medvetet) på låten Främlings betydelse för många svenskar. Jag har bara hunnit bläddra men den verkar superbra! Hoppas Marcus Priftis gillar vår Främling också, eftersom alla som söker efter vår i nätbokhandlar och biblioteksdatabaser kommer att hitta hans Främling, och vice versa.

I Malin Berghagens Yoga med Malin, som på många sätt är en självbiografi och kanske alldeles särskilt en andlig självbiografi (en bok jag uppriktigt tror även Carola skulle tycka om) finner jag på sidan 55 en beskrivning av ett livsavgörande ögonblick på Oneness University i Indien:

Jag bad till Jesus, eftersom det var den källa jag kände mig trygg i just då. Och jag bad från djupet av mitt hjärta att få känna den villkorslösa kärleken. Jag tänkte: "Jag måste våga göra en Carola." Ja, det var faktiskt så jag tänkte! Jag måste våga hänge mig helt och fullt i bön, och tro på vart enda ord jag säger. Jag har ju alltid tyckt att det där är lite pinsamt. Att hänge sig i bön. Kanske mest av rädsla att någon ska se mig och tycka att jag är tokig. Men nu gjorde jag det helt och fullt, och jag var ärlig och stark i min önskan.

Den färska formuleringen "att göra en Carola" är intressant! Det betyder alltså att uppriktigt hänge sig i bön och strunta i om någon (inklusive man själv) tycker att det är pinsamt eller att man kanske kan framstå från tokig. Hur det gick för Malin? Tja, ni får läsa själv, men visst händer det grejer!

Releaseparty 2.0

Hej alla vänner i Malmö, Lund och Köpenhamn.

På tisdag den 29 maj från klockan 17 och framåt firar vi - något försenat - ankomsten av vår bok om Carola. Det sker under enklast möjliga former: som en after work på Café le fil du Rasoir, mitt emot Malmö Central.

Då undrar ni: men har ni inte redan haft ett releaseparty? Jo, det har vi ju strängt taget, men det var i Stockholm. Där bor ju inte vi ju!

Så kom nu hemskt gärna dit! Man måste inte köpa en bok, men vill man så kostar den 150 kronor, och vi har ingen kortläsare. Låt oss också gärna få veta om ni planerar att komma, det gör vår planering lite lättare och så tror vi att det sänker pulsen väsentligt hos barpersonalen på Rasoir. Skriv i kommentarfältet eller dra iväg ett mejl.

Ses!

hoppas

Johanna och Andreas

Om Carola och andra

Onsdag kväll klockan 19, Johanna och jag är inbjudna att tala om bilden av kristna i offentligheten apropå vår bok om Carola, och detta sker i frikyrkorörelsens verkliga moderskepp i Stockholm, nämligen Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Välkomna dit, det ska bli väldigt spännande!

Några recensionslänkar

Johanna och jag är otroligt glada och tagna över det stora intresset för den här boken. Den har recenserats i nästan alla svenska dagstidningar med recensionsverksamhet, och i nästan samtliga fall på eller till och med före första recensionsdag. Den har fått ett mottagande på hela skalan: oreserverat beröm och jättefina hyllningar (Aftonbladet, Borås Tidning, Sydsvenskan, Dagen, Smålandsposten, Folkbladet, Kyrkans Tidning), väldigt uppskattande omdömen (Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad), klokt resonerande med både beröm och tydliga invändningar (GP, DN, Arbetarbladet, SR Kulturnytt) och så en riktig dunderkapning (Expressen).

Riktigt allt har vi kanske inte snappat upp, och riktigt allt finns inte på nätet, men vi har läst allt vi har hittat och diskuterat läsningarna med stort intresse. Stort tack till alla som har läst, känt, tyckt och analyserat hittills. Vi hoppas det fortsätter!

Och vi hoppas att det fortsätter så här:

Vem är Carolas "mamma"?

Twittraren Olof Lavesson (@oloflavesson) ställde en svår fråga som till och med 118 118 gick bet på:

Vi vet inte svaret. Vet ni? Alltså: vem gjorde mamma-rösten i början på Tommy tycker om mig?

Babel i går

Vi är med från minut 26 ungefär.

Att få sin tes bevisad

Konsultbolaget Kairos Future har genomfört en mätning av attityder mot kristna i offentligheten. På en punkt bekräftar den, lustigt nog, något som vi har påstått under hela bokarbetet utan att ha någon säker saklig grund för det:

Gå ut på gatan och be vem som helst nämna en kristen svensk. En majoritet kommer att svara Carola.

Och jodå: När de tusen har svarat ser det ut så här:

SEX HUNDRA av de tusen nämner Carola.

Sedan följer Jonas Gardell med 98 omnämningar, Göran Hägglund med 48, Runar Søgaard med 45, Alf Svensson med 39 och tidigare ärkebiskopen K G Hammar med 28.

Titta på de där siffrorna igen. De är häpnadsväckande och helt förväntade på samma gång – och i sig själva ett tillräckligt skäl till varför boken om Carola behövde skrivas. Hennes plats i offentligheten liknar helt enkelt inte någon annans alls.

Gud vad jag älskar att få skott-från-höfter-teser bekräftade...

***

Kolla förresten gärna "Babel" i SVT i kväll, Johanna och jag medverkar med ett samtal som nog blev rätt kul!

Festkväll

Det kommer lite bilder på förlagets hemsida inom kort, men i text kan man kanske sammanfatta kvällens releaseparty med en känsla av en tonartshöjning inkl fläkt?

***

Johanna och jag har haft otroligt roligt men är hemskt trötta. Det känns som om vi har varit överallt den här veckan, och vi är till lika delar glada och häpna över intresset. Vi hade verkligen inte kunnat räkna med det. Vi är också glada över recensionernas spännvidd – folk har gjort otroligt olika läsningar, och landat i radikalt olika sammanfattande känslor för bokens helhet, hela vägen från Andres Lokkos makalösa hyllning i Aftonbladet till Gunilla Brodrejs kapning av oss, och Carola, i Expressen. (Men hellre en femma och en etta i betyg än två treor, det säger jag er!)

Nån gång i nästa vecka ska vi återkomma med en lista till de recensioner vi kan hitta, mest för vårt eget arkivs skull. I kväll är vi lite nervösa inför vad som ska stå i Dagens Nyheter i morgon; DN har en särställning för oss som själva är i branschen, och eftersom vi båda har medarbetat eller medarbetar där så är det dessutom lite "hemma" för oss. En riktig kapning där skulle allt svida lite...

I dag var vi på SVT och spelade in "Babel", som sänds på onsdag kväll. Det får ni inte missa – men då främst inte för vår skull, utan för den intensiva men lågmälda intervju som Jessika Gedin gjorde med författaren Johanna Ekström (nej, hon är inte släkt med någon av oss :-D) som var enormt fint genomförd av båda parter. I morgon lördag är vi på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm klockan 14, de har ett ambitiöst program med författarbesök, och brukar fixa det fint. Så varmt välkomna dit!

Lite kulturteori

Här ännu ett exempel på resonemang som var viktiga för oss att föra – men som till slut inte fick plats i boken. Med andra ord: mer extramaterial för er som är osunt intresserade! :-)

***

Vad är skillnaden mellan "fint" och "fult"? Fult är det som uppenbarligen konsumeras och älskas av väldigt många människor trots att det enligt kulturella smakdomare inte besitter de korrekta egenskaperna: autenticitet, originalitet, komplexitet, politiskt budskap (gärna vänster) och uppror mot estetiska och sociala konventioner. Det blåser hårt uppe i smakhierarkierna och det gäller att klamra sig fast, för det här är viktiga saker. Vilken musik vi gillar, vilka kläder, filmer och subkulturer vi föredrar är ett sätt att uttrycka vår identitet. Vår individuella personlighet formas av vilka grupper vi gärna vill tillhöra och vilka vi vill ta avstånd ifrån.

Under hundratals år värderades konsten enligt kriterier som hade att göra med hur verken skapades. Man uppskattade hantverkskunskap, detaljrikedom, konstfärdighet och inom musiken virtuositet, alltså att kunna framföra riktigt svåra låtar felfritt. Det som var sällsynt och unikt var vackert – och all fin konst var både sällsynt och unik, eftersom bara rika människor hade råd att beställa dyra och komplicerade verk från de mest framstående hantverkarna. På 1800-talet, när mecenaternas tidsålder var slut och kulturarbetarna skulle försörja sig på en marknad, började man dessutom se konstnärsrollen som först gudomligt, sedan psykologiskt inspirerad. Konsten fick nu sitt värde, och baserade hela sitt anspråk på genuinitet, på att den hade en unik avsändare med en unik syn på världen. Sanna konstnärer, oavsett om de var musiker, författare, eller bildkonstnärer, såg verkligheten och det mänskliga tillståndet på sitt eget insiktsfulla sätt och hade belönats med en gudagiven förmåga att förmedla sina visioner till andra människor.

Rimligtvis borde hela det här systemet att värdera kultur ha kollapsat i massreproduktionernas och maskinproduktionens tidsålder, men det gjorde den inte. Samhällets ekonomiska och kulturella eliter hängde sig envist fast vid de gamla konstformerna och ordet “populär” var länge en synonym med något lågt och förkastligt. När det där äntligen ändrades, när filmen blev en uppskattad konstform och globala subkulturer som jazz och rock’n’roll slog igenom tvärs över alla klassgränser, överlevde tankemönstren och värderingarna från det gamla systemet ändå. Det som är sällsynt är fint. Det som har en tydlig, individuell upphovsman är fint.

Det här har haft en del rätt bakvända konsekvenser. Till exempel har skönhet blivit en del av en ekonomi. Klassisk musik som tidigare uppfattades som mycket vacker, till exempel Beethovens Für Elise eller Vivaldis Årstiderna, har spelats så mycket att de av kännare uppfattas som töntiga eller direkt plågsamma. Styckena har inte förändrats, och andra verk av samma kompositörer är fortfarande mycket uppskattade. Överexponeringen av just dessa melodier har gjort dem till klichéer.

Det som är vackert, perfekt eller felfritt har i maskinernas tidsålder blivit suspekt. När fullständig symmetri går att massproducera är det lite slitna och sjaviga bättre. Då vet man åtminstone att det är unikt. Med det inte sagt att det alltid är bra om penseldragen syns. Att till exempel ha en perfekt kopia av en oljemålning av Monet på väggen vore enormt smaklöst eller i bästa fall ironiskt kitschigt. Eftersom originalen är ovärderliga skulle man ju förstå av sammanhanget att det var en förfalskning. Att den är identisk med originalet spelar då ingen roll. Kopian har inte magiskt laddats av upphovsmannens unika vision. Tycker man näckrosorna på Giverny är vackra, då kan man rama in en affisch med samma motiv i stället. Det är okej. Det signalerar tillräckligt tydligt att man inte tror det är äkta. Men helst ska affischen föreställa en målning från Monets halvblinda period, när färgerna var alldeles fel och motiven blev att kluddigare. Då förstår alla besökare att man inte bara är intresserad av den vackra ytan utan av ett genuint uttryck.

Det enorma fokuset vid den individuelle, namngivne upphovsmannen har förstås pågått så länge nu att det är rätt svårt att tänka bort det. Men Rembrandt hade en studio precis som Walt Disney. Att påstå att de därför är mindre värda än Monet som målade sina tavlor alldeles själv känns vansinnigt när man känner till vilka mästerverk till grupparbeten de två förra herrarna fick äran att signera. Det är alltså inte självklart att den ensamma konstnärens alster är bättre än det som producerats av fler. Eller att det sällsynta eller unikt kantstötta är bättre än det allmänt förekommande eller felfritt symmetriska. Att sådana värderingar är traditionella i vår kultur betyder inte att det objektivt är sant.

När man tittar på musikestetikens utveckling under 1900-talet är det bra att ha det där i bakhuvudet. På musikområdet blir allt raskt ännu mer motsägelsefullt eftersom musikindustrins ekonomiska ryggrad så snabbt blev just försäljningen av inspelningar, alltså identiska reproduktioner. Dels fortsatte ju operan, den klassiska och den seriösa samtida musiken att framföras och spelas in och där uppskattades det felfria, kontrollerade soundet och den tekniska virtuositeten fortfarande mycket.

Dels uppstod motkulturer framför allt kring dans- och protestmusik som byggde på helt andra verkningsmedel. Det kantiga och vassa, det raspiga och trasiga, det fula och i och med rocken till sist också det aggressiva blev viktiga ingredienser och värderades under nittonhundratalet allt högre. Visst behövde musiken ofta först frigöra sig från sin stigmatiserande koppling till lågstatusgrupper som svarta (blues, rock n’roll, soul) eller arbetarklassen (country, hårdrock). Men det gjorde den ju snabbt eftersom unga människor gärna gör identifierar sig med sådant deras föräldrar inte tycker om. Och då fanns den plötsligt där igen, bilden av den smutsige och destruktive konstnären vars musik uppfattas som genuin och till och med antikommersiell eftersom skivköparens farsa blir arg av omslaget.

Man kan ställa sig precis var som helst på det populärkulturella fältet och dela in musik i fållor med ordet genuin som sin herdestav. Svart rock var mer genuin än vit. Indie är mer genuin än storbolagsrock. Arbetarklassens rockmusik är mer genuin än medelklassens (så medelklassband måste jobba mycket hårdare på att spela riktigt dåligt om de ska vara trovärdiga, alternativt odla stora skägg som tecken på att de står i kontakt med naturen och därmed konsten). När man talar om “smal” popkultur menar man att det som säljer väldigt lite är mer genuint än till exempel skivor som många lyssnar på. Det är för att ett popband som slår igenom stort riskerar ta samma väg som Für Elise. Det genuina slits liksom ut när varken förekomsten eller soundet av musiken är sällsynta längre och bandet uppfattas plötsligt som en kopia av sig själv.

Som kategoribeskrivningar är “fin” och “ful” popkultur helt oanvändbara. Ett illa tecknat svartvitt självbiografiskt seriealbum borde beskrivas som “fult”, men i stället menar man att det har höga konstnärliga ambitioner. Den som tillhör det fina, den som jobbar från sina känslor, behöver inte bekymra sig om hantverkskunskapen. Håkan Hellström sjunger inte dåligt heller, han är bara bra på att vara äkta.

Det här är fundamentet, men det är inte hela sanningen. Uppror mot smaknormer och estetiska regler går självklart i vågor. Många av de här estetiska kategorierna är helt konstruerade. Musiker på alla sidor om skranket, med möjligt undantag för vissa typer av punk, är mer framgångsrika om de faktiskt kan spela. Att spela fult är ett medvetet estetiskt val, precis som Picasso avsiktligt tecknade sina gubbars ögon och armar lite varstans på kroppen. Men att det är en metod betyder att det symboliserar något, att man vill kommunicera något. Vanligen handlar det lika mycket om att markera vad man INTE vill stå för som om vad man faktiskt har på hjärtat.