“Carolaproblemet” är en helt egen genre av musikalisk diskussion. Jämför till exempel med hur Carolas motspelare från Sound of music, Tommy Körberg, omtalas.
Tommy Körberg har möjligen en av de mest kraftfulla och av naturen begåvade svenska sångrösterna i vår tid. Han har under en lång karriär gjort lite av varje och mycket av allt. Han har spelat in visor. Han har gjort musikalsuccé och han har varit sjungande rövare som näckar i snön i Tage Danielssons filmatisering av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Han har varit med i Melodifestivalen två gånger, 1969 och 1988, och vunnit båda gångerna. Han har offentligen sagt och gjort saker som har fått en del personer att diskutera hans personliga omdöme.
Sånär som på det nakna röveriet på film är detta på det hela taget sant om Carola också.
Men bilden av Carola och bilden av Tommy Körberg skiljer sig åt på en avgörande punkt: Ingen har behandlat Tommy Körberg som ett konstnärligt problem. Ingen har lagt pannan i djupa veck och bekymrat sig över Tommy Körbergs “spretighet” eller “brist på konstnärlig linje”. Ingen har ägnat särskilt mycket kraft åt att inom musikkritikens ramar formulera vilken väg han borde ta, eller med vem. Ingen tycks ha någon särskilt bestämd uppfattning om vad Tommy Körberg bör göra med sin begåvning. Han tycks betrodd att få förvalta den själv.
Carolas röst, däremot, är som en uranfyndighet på Gotland. Den är för stor och speciell för att bli en lokal fråga. Den är i stället en nationell angelägenhet, och naturligtvis inget som ett gäng obildade öbor själva kan få bestämma över. Ungefär så ser det ut i offentligheten, tycker vi, när vi tittar på vad som har sagts genom åren.
Varför, skulle ni säga, har det blivit på det här viset?
6 kommentarer:
Man kan vända på frågan och undra om det är så att man inte tror Körberg om att kunna få in en tanke om att använda sin begåvning på ett vettigt och samlat sätt? Medan man tycker att Carola ibland varit på väg men sedan tvekat, så man sett att viljan ändå finns i bakgrunden?
Intressant ämne. Kanske beror det på att Carola är kvinna och dom förväntas inte att "bossa" och stampa ner foten i golvet och våga säga "Så här vill jag ha det." som faktiskt Carola gör. Hon vet vad hon vill och ger sig inte förrän det blir så. På det sättet skapar det någon slags avundsjuka och förvåning tror jag när det kommer in en kvinna som vågar stå upp för det hon tror på.
MV: Helt rätt. Jag tror att en viktig del av detta är oviljan att "acceptera" Carola som en kristen artist. Att det är det kristna som är kärnan.
Elin: Absolut, kön är en given delförklaring.
Mja. Jag tror säkert man har svårt att förstå att vissa vägval är pga att tron är viktigare än musiken. T.ex när man spelar in en skiva som "Credo" istället för att gå på nåt mer brett. Däremot är ju inte tron en motsats till att göra bra musik och där kan jag förstå att man blir förvirrad. Till exempel varför man dissar gospeldoftande rock/popmusikprojekt för att istället spela in den ganska lättviktiga "My Show".
...och så blev ju dessutom många av de kristna projekten överraskande breda och kommersiellt framgångsrika också. Man glömmer bort även det: att det kristna är helt centralt i business-sidan av Carolas verksamhet. Så många skivor, så många turnéer.
Tommy Körberg är ingen popartist, utan mer musikalartist. Carola har en helt annan bredd vad gäller genrer och därför har man väl åsikter om vilken genre hon borde satsa på.
Man skulle kanske lika gärna kunna göra jämförelsen med Helen Sjöholm? Ingen ifrågasätter hennes karriärval heller och de är väldigt likartade med Tommys.
Men ja, annars tror jag det har mycket med det kristna att göra, att hålla på med sån musik är slöseri med tid, verkar många, inklusive fans tycka.
Skicka en kommentar