Jättestora frågor: Kritikhistoria

Just idag jobbar jag med ett helt annat kapitel men det finns en fråga som inte riktigt lämnar mig i fred och därför tänkte jag passa på att tänka högt här i bloggen i stället. Det handlar om rock- och popkritikens historia i Sverige och specifikt vad som betraktas som fint och fult, intressant eller kommersiellt, kvalificerat eller folkligt. (OBS att gränserna på dessa tre motsatspar inte är identiska – så det är i allra högsta grad möjligt att vara både intressant och fult eller kommersiellt och konstnärligt kvalificerat, osv).

Vi har pratat med en del popmusik-kritiker för boken redan, men faktiskt mest om deras personliga relation till Carola och om hur just hon har tagits emot i olika faser av sin karriär. Men det som slår mig nu är att jag inte vet hur den berättelsen är en del av en större berättelse om populärkulturkritik i Sverige. Jag är helt enkelt för ung; när jag började följa rikssvenska medier på gymnasiet hade den seriösa popkritiken redan etablerats i Sverige och det var inte konstigt längre att skriva analyser av the Simpsons på kultursidorna i DN och sånt.

Däremot finns det självklart smakhierarkier också i popritiken och skribentgenerationen före min egen – folk som Gradvall, Lokko, Strage (= mina förebilder i mångt och mycket) – medverkade på många sätt till att skapa ett slags fin-popkulturellt kanon som fortfarande lämnar stora delar av den samtida schlagern utanför. Vad jag undrar är vad som fanns före dem? Och hur såg det ut i tex kvällstidningarna, recenserade man "bredare" musik med lite mindre av en utanför- och ovanför-blicken?

I Carl Wilsons bok om Céline Dion berättar han om hur det sena 60-talet förde in en intellektuell popgenre, s.k. "chanson", i musikscenen i Quebec. Samtidigt fortsatte många, inte minst på landet och i arbetarklassen, att lyssna på en mer lättsmält popmusik med rötterna i varietetraditionen. Den musiken inkluderade tex franskspråkiga översättningar av det brittiska pop-undret, typ Beatles (en genre som, jag tycker det här är fantastiskt kul, kallades Yé-Yé). Av lite olika lokala orsaker blev det faktiskt så att de creddiga chansonneurerna fick skivkontrakt med internationella bolag och de "kommersiella" artisterna ofta fanns på mindre, lokala bolag.

Men sedan kom en ekonomisk kris i Quebec som skulle vara över hela 80-talet och en del av 90-talet, och då droppades många utom de allra, allra bästsäljande artisterna av de stora bolagen, och eftersom chanson och variete-pop nu verkade på marknaden på mer eller mindre lika villkor försvann en del av konflikterna mellan dem. Den folkkära popen, som Célin förstås tillhör, var fortfarande inte "fin", och utdömdes ofta som bonnig eller kitschig. Men på nåt lite högre plan, inte minst när just hon fick internationella framgångar, omhuldades den ändå som en del av Quebecs kultur. Kanske lite på samma sätt som Melodifestivalen och Allsången har blivit folknöjen som också tittare som inte "egentligen" gillar all musiken som spelas kan glädjas av och förknippa med svenskhet idag.

Ni ser att det finns åtminstone vissa paralleller till den svenska musikmarknaden här? Om man alltså jämför variete-popen med dansband och schlager, och chanson-popen med den pop- och rockmusik som tex vänstern i Sverige på 60-och 70-talet inte skulle ha avfärdat som helt omoralisk. Befolkningen i Quebecs språkområde är 6 miljoner, mindre än Sverige men större än de andra nordiska länderna, så även om det är en region och inte ett land kan man se jämförelsen som någorlunda relevant.

Så, vad jag är nyfiken på är väl egentligen det här: vilka frågor ska man ställa för att kunna skriva en liten kapselsammanfattning som den här ovan om de olika svenska popmusiktraditionernas publik och kritiker? Jag vet tex att schlager (som genre, inte som "musik som kan tävla i Mello") och dansbandsmusik inte alls är samma sak. Men har de gemensamma rötter och när separerades de i så fall? När det brittiska pop-undret svepte över världen, hur påverkade den olika existerande svenska former av underhållningsmusik? Vad var vår "Yé-Yé" eller hade vi många? Och ansågs vissa redan från början vara finare och andra fulare? Och har det i så fall en politisk dimension av nåt slag (höger-vänster), eller klassmässig ("medelklass"-"arbetarklass") och blev det inte lite komiskt på 70-talet om medelklassens vänsterintellektuella försökte frälsa arbetarklassen från vad de uppfattade som dålig smak och kommersiell hjärntvätt? Eller vad det nu kan ha varit. :D

Och hur såg popmusikkritiken ut på 70- och 80-talen, dvs INNAN vad vi kanske kan kalla Modern Review-generationen steg fram? Vilka kritiker formade Jan Gradvalls smak? Eller för den delen tex Anna-Charlotta Gunnarsons smak? Och hur påverkades sådana smakhierarkier av tex Carolas framgångar – hände det som nästan samtidigt hände i Quebec, att en sångerska med fantastisk röst som ansågs representera dålig smak blev förlåten för att hon blev en sådan storartad ambassadör för sin nation?

P.S. Några intressanta årtalsparalleller om ni tycker jämförelsen mellan damerna är långsökt: Céline Dion är ett och ett halvt år yngre än Carola. Hon vann Best Song-priset på "Orientens Eurovision" Yamaha World Popular Song Festival för Frankrike 1982 (jmf Främling 1983) och Eurovisionen för Schweitz 1988 (jmf Stormvind 1991). Den som fortfarande tvekar kan ju kolla på klippet ovan.