Här ännu ett exempel på resonemang som var viktiga för oss att föra – men som till slut inte fick plats i boken. Med andra ord: mer extramaterial för er som är osunt intresserade! :-)
***
Vad är skillnaden mellan "fint" och "fult"? Fult är det som uppenbarligen konsumeras och älskas av väldigt många människor trots att det enligt kulturella smakdomare inte besitter de korrekta egenskaperna: autenticitet, originalitet, komplexitet, politiskt budskap (gärna vänster) och uppror mot estetiska och sociala konventioner. Det blåser hårt uppe i smakhierarkierna och det gäller att klamra sig fast, för det här är viktiga saker. Vilken musik vi gillar, vilka kläder, filmer och subkulturer vi föredrar är ett sätt att uttrycka vår identitet. Vår individuella personlighet formas av vilka grupper vi gärna vill tillhöra och vilka vi vill ta avstånd ifrån.
Under hundratals år värderades konsten enligt kriterier som hade att göra med hur verken skapades. Man uppskattade hantverkskunskap, detaljrikedom, konstfärdighet och inom musiken virtuositet, alltså att kunna framföra riktigt svåra låtar felfritt. Det som var sällsynt och unikt var vackert – och all fin konst var både sällsynt och unik, eftersom bara rika människor hade råd att beställa dyra och komplicerade verk från de mest framstående hantverkarna. På 1800-talet, när mecenaternas tidsålder var slut och kulturarbetarna skulle försörja sig på en marknad, började man dessutom se konstnärsrollen som först gudomligt, sedan psykologiskt inspirerad. Konsten fick nu sitt värde, och baserade hela sitt anspråk på genuinitet, på att den hade en unik avsändare med en unik syn på världen. Sanna konstnärer, oavsett om de var musiker, författare, eller bildkonstnärer, såg verkligheten och det mänskliga tillståndet på sitt eget insiktsfulla sätt och hade belönats med en gudagiven förmåga att förmedla sina visioner till andra människor.
Rimligtvis borde hela det här systemet att värdera kultur ha kollapsat i massreproduktionernas och maskinproduktionens tidsålder, men det gjorde den inte. Samhällets ekonomiska och kulturella eliter hängde sig envist fast vid de gamla konstformerna och ordet “populär” var länge en synonym med något lågt och förkastligt. När det där äntligen ändrades, när filmen blev en uppskattad konstform och globala subkulturer som jazz och rock’n’roll slog igenom tvärs över alla klassgränser, överlevde tankemönstren och värderingarna från det gamla systemet ändå. Det som är sällsynt är fint. Det som har en tydlig, individuell upphovsman är fint.
Det här har haft en del rätt bakvända konsekvenser. Till exempel har skönhet blivit en del av en ekonomi. Klassisk musik som tidigare uppfattades som mycket vacker, till exempel Beethovens Für Elise eller Vivaldis Årstiderna, har spelats så mycket att de av kännare uppfattas som töntiga eller direkt plågsamma. Styckena har inte förändrats, och andra verk av samma kompositörer är fortfarande mycket uppskattade. Överexponeringen av just dessa melodier har gjort dem till klichéer.
Det som är vackert, perfekt eller felfritt har i maskinernas tidsålder blivit suspekt. När fullständig symmetri går att massproducera är det lite slitna och sjaviga bättre. Då vet man åtminstone att det är unikt. Med det inte sagt att det alltid är bra om penseldragen syns. Att till exempel ha en perfekt kopia av en oljemålning av Monet på väggen vore enormt smaklöst eller i bästa fall ironiskt kitschigt. Eftersom originalen är ovärderliga skulle man ju förstå av sammanhanget att det var en förfalskning. Att den är identisk med originalet spelar då ingen roll. Kopian har inte magiskt laddats av upphovsmannens unika vision. Tycker man näckrosorna på Giverny är vackra, då kan man rama in en affisch med samma motiv i stället. Det är okej. Det signalerar tillräckligt tydligt att man inte tror det är äkta. Men helst ska affischen föreställa en målning från Monets halvblinda period, när färgerna var alldeles fel och motiven blev att kluddigare. Då förstår alla besökare att man inte bara är intresserad av den vackra ytan utan av ett genuint uttryck.
Det enorma fokuset vid den individuelle, namngivne upphovsmannen har förstås pågått så länge nu att det är rätt svårt att tänka bort det. Men Rembrandt hade en studio precis som Walt Disney. Att påstå att de därför är mindre värda än Monet som målade sina tavlor alldeles själv känns vansinnigt när man känner till vilka mästerverk till grupparbeten de två förra herrarna fick äran att signera. Det är alltså inte självklart att den ensamma konstnärens alster är bättre än det som producerats av fler. Eller att det sällsynta eller unikt kantstötta är bättre än det allmänt förekommande eller felfritt symmetriska. Att sådana värderingar är traditionella i vår kultur betyder inte att det objektivt är sant.
När man tittar på musikestetikens utveckling under 1900-talet är det bra att ha det där i bakhuvudet. På musikområdet blir allt raskt ännu mer motsägelsefullt eftersom musikindustrins ekonomiska ryggrad så snabbt blev just försäljningen av inspelningar, alltså identiska reproduktioner. Dels fortsatte ju operan, den klassiska och den seriösa samtida musiken att framföras och spelas in och där uppskattades det felfria, kontrollerade soundet och den tekniska virtuositeten fortfarande mycket.
Dels uppstod motkulturer framför allt kring dans- och protestmusik som byggde på helt andra verkningsmedel. Det kantiga och vassa, det raspiga och trasiga, det fula och i och med rocken till sist också det aggressiva blev viktiga ingredienser och värderades under nittonhundratalet allt högre. Visst behövde musiken ofta först frigöra sig från sin stigmatiserande koppling till lågstatusgrupper som svarta (blues, rock n’roll, soul) eller arbetarklassen (country, hårdrock). Men det gjorde den ju snabbt eftersom unga människor gärna gör identifierar sig med sådant deras föräldrar inte tycker om. Och då fanns den plötsligt där igen, bilden av den smutsige och destruktive konstnären vars musik uppfattas som genuin och till och med antikommersiell eftersom skivköparens farsa blir arg av omslaget.
Man kan ställa sig precis var som helst på det populärkulturella fältet och dela in musik i fållor med ordet genuin som sin herdestav. Svart rock var mer genuin än vit. Indie är mer genuin än storbolagsrock. Arbetarklassens rockmusik är mer genuin än medelklassens (så medelklassband måste jobba mycket hårdare på att spela riktigt dåligt om de ska vara trovärdiga, alternativt odla stora skägg som tecken på att de står i kontakt med naturen och därmed konsten). När man talar om “smal” popkultur menar man att det som säljer väldigt lite är mer genuint än till exempel skivor som många lyssnar på. Det är för att ett popband som slår igenom stort riskerar ta samma väg som Für Elise. Det genuina slits liksom ut när varken förekomsten eller soundet av musiken är sällsynta längre och bandet uppfattas plötsligt som en kopia av sig själv.
Som kategoribeskrivningar är “fin” och “ful” popkultur helt oanvändbara. Ett illa tecknat svartvitt självbiografiskt seriealbum borde beskrivas som “fult”, men i stället menar man att det har höga konstnärliga ambitioner. Den som tillhör det fina, den som jobbar från sina känslor, behöver inte bekymra sig om hantverkskunskapen. Håkan Hellström sjunger inte dåligt heller, han är bara bra på att vara äkta.
Det här är fundamentet, men det är inte hela sanningen. Uppror mot smaknormer och estetiska regler går självklart i vågor. Många av de här estetiska kategorierna är helt konstruerade. Musiker på alla sidor om skranket, med möjligt undantag för vissa typer av punk, är mer framgångsrika om de faktiskt kan spela. Att spela fult är ett medvetet estetiskt val, precis som Picasso avsiktligt tecknade sina gubbars ögon och armar lite varstans på kroppen. Men att det är en metod betyder att det symboliserar något, att man vill kommunicera något. Vanligen handlar det lika mycket om att markera vad man INTE vill stå för som om vad man faktiskt har på hjärtat.
