Novell om Carola – exklusivt för bloggen!

Författaren Elin Boardy skrev för ett antal år sedan en novell om Carola. Efter en del tjat – det är vi som har tjatat på Elin – får vi nu publicera den här. Tack!

***

Carola Carola Carola
av Elin Boardy

Tänk dig: man ser på teve, där är Carola, man tittar och tänker å gud vad hon är snygg! Och tittar, tittar ordentligt och hela tiden är hon ens fru. Kan du föreställa dig? Jag menar: tror du man kallar henne Carro? Det blir väl för simpelt, för oglamoröst. Alldeles för oglamoröst!

Carola Carola. Bara så.

Och ni har ett hem som går i vitt. Tänk dig, att hon är din fru! Helt i vitt med en stor dubbelsäng. Ingen 120-säng, inte Ikea, utan enorm, du fattar? Ett helt rum. Och spegelgarderober. Badrum, allt. Hela kittet.

Och kändisrummet, ett sånt måste det finnas. Där finns platinaskivorna, guldskivorna, alla turnéaffischerna. Och i ett hörn lite för sig själv, bilden där hon sjunger Främling. Det där lilla, lite runda barnet. Då var hon bara Carola, inte alls CAROLA, som nu.

Hittar jag på? Det spelar ingen roll. Det är så tydligt.

Du kommer hem, det är din nyckelknippa, din garageuppfart, nyckeln passar precis i låset, du går in, det är dina skor i hallen, du är hemma, det luktar hem, det är tryggt, det är livmodern, eller ja, i alla fall. Hemma. Du fattar. Och så är Carola där. Och det är helt naturligt. Hon är alltid där. Hon pussar dig. Hej-är-du-hemma-hur-har-dan-varit? Du vet. Kanske till och med älskling. Älskling.

Och det är ju bra, det är ju trevligt och så där, med dubbelsängen och köket med sushifat och och och japanska köksknivar och jag-vet-inte-allt. Trevligt. Men det där andra då, som kommer på köpet. Du hör henne fisa, på kvällen, hon sitter och kissar med tandborsten i munnen, det löddrar, hon har blått tandkrämslödder på kinden. Hon fiser ner i toastolen, det ekar så där som det bara kan eka i badrum. Ni skrattar, kanske skrattar ni inte ens. Ett litet fniss bara, men det är er gemenskap. Eller: Svarta kryddprickar mellan tänderna, tandtråd, öronvax, navelludd. Hon är en helt vanlig tjej. Det är nu ytan krackelerar. Badrumsskåpet är enormt. Eller, ja, men stort i alla fall. Sminket, tänk bara! Puder, spray, mascara, crème och lotion och inpackningar och fotfilar. Det hårda skinnet på hennes hälar, det spruckna. Eller den våta, svampiga huden mellan tårna efter badet. Pincett, rakhyvel, vax, alla de där attiraljerna. Timmarna där inne, ångan som väller ut när dörren öppnas.

Men ja, solstolarna, drinkarna. Ett barskåp i köket, så klart. Ett riktigt. Inte den pliktskyldiga vodkan och whiskyn och konjaken. Ett riktigt, välfyllt, ni dricker ur rätt sorts glas. Ni vet vad som krävs. Det är klass, det är stil. Är det Dry Martini nu, med guppande oliv, lättjefullt, lite slappt nästan, glasets fot mellan hennes fingrar? Balanserande över schifferplattorna på uteplatsen. Skifferplattor, naturligtvis. Gräs är för svårskött, långtråkigt. Fullt av myror och mossa och annat irriterande.

Hon spiller inte. Det är ju Carola. Hon är dansare och har en dansares ben, en dansares balans och känsla för hur man håller ett högt smalt martiniglas. Det ser så enkelt ut, tänker du. Hon är så hemma.

Men för den delen, det är ju du också.

Hennes fot vippar, ena benet lättjefullt över det andra, foten i flipfloptoffla som gungar lätt. Är det en låt? Är det en dans? Är det nästa veckas uppträdande eller nästa? Nej, det är sprinklerns svirrande. Schwoo, schwoo, schwoo. Hon har taktkänsla, hon är musikalisk, din fru. Hon är ju ett underbarn, kan man säga. Så ung. Så framgångsrik. Ett sånt spännande liv. Och du är en del av det. Du kan suga i dig det, som genom ett färgglatt sugrör, ett av de där som går i spiraler och krumbukter innan det åter rätar ut sig och når munnen. Ett festligt barnkalassugrör. Från åttiotalet, kanske, eller tidigt nittiotal. Det är hennes årtionde. Storhetstiden. De runda kinderna, det fluffiga håret. Du är glad att hon bytt frisyr. Du är glad att hon är ung och fräsch, den pigga, klarögda. Är de egentligen gröna eller bruna, ögonen? Hon har aldrig varit så snygg som nu när hon är din fru.

Allt hör till.

Den där lukten av svett som kommer från henne, oundvikligen, när hon kommer hem efter träffar och luncher med skivbolagsmänniskorna. De där. De som vill sluka henne, äga henne, styra henne. Fortfarande. Fast hon inte längre är det lilla rundkindade underbarnet. Svettlukten, den skarpa, som etsar sig fast i hennes kläder, i hennes armhålor. Ni kramas, det är ert hem och det luktar av hennes svett. Men hon ler, tänk dig, det är Carola, i din hall, i er hall och det är ju hennes svett fast den sticker i näsan. Det är du som tar om hennes nacke och låter handen mjukt glida över hennes rygg, det är du som säger älskling, vad spänd du är, var det ett jobbigt möte, ska jag massera dig? Kom, vi sätter oss. Soffan, javisst! Hörnsoffa. Ljus, men inte vit, det är så opraktiskt, blir så lätt solkigt. Man spiller. Carola spiller i er soffa, skrattar, pärlande, och spiller chipssmulor eller nudlar eller sushiris. Glittret i ögonen, det är omöjligt, du älskar ju henne, hon är din, tänk dig bara.

Er soffa, hennes framgångar, klart hon får spilla. Orkidéer, de är svårskötta, men det är det värt. Man får så mycket tillbaka. Är det lite gay? Ja, men det är ju Carola, det är du och Carola. Det ska vara gay. Tänk dig alla beundrarbrev hon får, tänk dig säckarna, varje dag.

Och all post, den där tröttheten i hennes ögon. Den matta ytan. Måste jag? Idag igen? Kanske finns det personal, tänk dig personalen som är ansvarig för hennes post. Alla, menar jag. Från killen på postkontoret som sorterar den. Han lär sig. Händerna rör sig av sig själva: Carola Carola Carola. Men han tar det inte på cykeln. Det levereras för sig, direkt till dörren, med bil. Men killen som sorterat får cykla förbi ert hus ändå varje dag på sin runda, han tittar på det, passerar så nära grinden. Tittar, cyklar långsamt, tittar, tittar, och så trampar han vidare. Nästa hus och nästa. Varje dag. Tänk dig resten. Den som öppnar posten, så måste det vara. Du vet det. Det finns där hela tiden. Inte till dig, det är mest direktreklam, dyra blanka prenumerationstidningar från utlandet. Men till henne. All posten! Den som öppnar breven, sprättar varje kuvert för hand, mjukt, med en snabb och rutinerad rörelse. Ett snabbt ögonkast. Är det porr eller kärlek? Är det exkrementer, streckteckningar, obsceniteter, våld, fula ord? Det behöver hon inte se. Det skonar ni henne ifrån.

Så är det. Du har naturligtvis varit med och bestämt det. Detta är hennes nya liv, med dig. Du vill skydda henne, det är lätt att vilja det. Det kommer ohjälpligt över dig. Den guppande foten i flipfloptoffla, ögonen, hur hon tappar nudlar i soffan. Det är kärlek. Den är stor och varm och omslutande. Den kommer med surruond, den sveper in. Den har tagit över. Hon är Carola och du älskar henne.