Sound of Music!

En av mina mest fundamentala Carolabesvikelser är att jag inte fick se henne i Sound of Music, som hon vann Guldmasken för. Jag älskar musikalen och vet att jag antagligen hade gillat föreställningen – jag har aldrig sett den live, om man inte räknar Sing-a-long-bio! Samtidigt är jag så klart också nojig över att det kanske ändå inte hade varit bra nog för att matcha mina högt ställda förväntningar.

De flesta teatrarna har nåt slags interndokumentation och jag har mailat Göta Lejon för att försöka se om man skulle kunna få se bandet. Tills dess får jag trösta mig med den här finfina SVT-snutten med en av mina favoritsånger genom tiderna.

Jag tycker det är anmärkningsvärt bra, inte minst soundmässigt. De senaste dagarna har jag närlyssnat på Carola ur ett sångtekniskt perspektiv och funderat över vad som har förändrats över tid. Här ligger hon klangmässigt ovanligt fint i den snabba sekvensen från ungefär två minuter in. Julie Andrews sätt att integrera huvudklang uppfattas av många som löjlig men det är tekniskt enormt tydligt och jag tycker det hörs att Carola har lyssnat uppmärksamt på henne – ett stort plus i min bok. ;)

Sedan tänker jag också på att Carola här verkar så oerhört fri. Det är som om rollen som någon annan och den lekfulla koreografin frigör henne att vara närvarande i kroppen. Hon har, det både ser och hör man, oerhört, sanslöst roligt. Vilket för mig låter som hon hamnar mer in i masken, jobbar mer sångtekniskt traditionellt med sina enorma bihålor, också när hon (som vanligt) kontrollerar soundet med strupen. Det är uppenbarligen inte bara för att göra sig till som sånglärare brukar säga att det hörs när man ler på insidan! <3