Jag har aldrig haft några idoler. Visst är det konstigt? Jag har förebilder, förstås, och det finns artister jag verkligen beundrar, och när jag var ca 14 blev jag störtkär i skådisen Edward Furlong som spelade pojken i filmen Terminator 2. Fast i efterhand har jag fattat att det där mest handlade om att jag tyckte filmen var så fantastisk och inte riktigt hade nåt socialt acceptabelt sätt att hantera det – det var liksom inte okej för högstadietjejer att sätta upp bilder på coola specialeffekter (eller skäggiga medelålders filmregissörer) i sitt bänklock. Så jag kanaliserade in all min beundran i den där ganska oremarkabla tonårsskådisen i stället.
Det finns band och artister jag älskar och alltid blir omotiverat lycklig av att höra, från Rammstein till Dusty Springfield till Charles Trenet, och skivor jag har hört tusen gånger – filmsoundtracken till Jesus Christ Superstar och Sound of Music, den finska poprockbruden Maija Vilkkumaas Pitkä ihana leikki, Paul Simons Graceland, Robyns Bodytalk-trilogi. Men jag har aldrig varit ett fan. Jag vet inte vad medlemmarna i Rammstein heter. Jag vet inte hur gammal Maija Vilkkumaa är eller när hon senast har släppt en skiva. Jag har svårt att liksom föreställa mig att musiken är en kommunikation mellan musikerna och mig, också när låtarna talar till något djupt och viktigt inom mig.
Jag kan komma på två gånger då jag verkligen har känt mig som en liten fangirl, och båda gångerna har handlat om fysisk närhet till stjärnor med en viss typ av utstrålning. En gång var när jag intervjuade Pernilla August och blev alldeles tagen av hennes närvaro. En annan gång var på en sunkig bar i Brooklyn när Maggie och Jake Gyllenhaal av en händelse stod ca en meter ifrån mig och väntade på sin sunkiga takeout – då blev jag lite yr, för jag beundrar dem bägge enormt, och det var så oväntat att dom stod där livs levande som vem som helst. Jag tror Carola har samma utstrålning som de där tre, det känns så när man ser henne på scen och i teve. Stjärnglansen.
Att jobba med Carolaboken är alltså kul för mig på två särskilda sätt. Å ena sidan, eftersom vi självklart funderar mycket på hennes betydelse för fansen, får jag fördjupa mig i hur det är att ha det där som jag aldrig har fått uppleva, den djupa och meningsfulla personliga kontakten till en artist man egentligen inte känner. Å andra sidan får jag liksom lajva ett riktigt fan – lyssna om och om igen på Carolas musik, läsa all information om henne jag kommer över, analysera och fantisera över fotografier, gå troget på konserter, forma mig en privat relation med henne som artist och person, använda hennes musik för att förstå och förstärka upplevelser i mitt eget liv.
Det är ju inte helt osannolikt att jag under arbetets gång kommer att ha gått från att gilla hennes röst och många låtar väldigt mycket till att helt enkelt vara ett enormt superfan. Jag undrar om boken i så fall blir bättre eller sämre av det?
7 kommentarer:
Åh, vad roligt och fint med fanlajv! Det ger dig kanske lite mer perspektiv än oss som hela sin uppväxt suttit på stenar i de norrländska skogarna och tyckt att Carola beskrivit hela ens liv med sin sång. Nåväl, jag tror att det är strålande att du lajvar lite i skrivandet av boken! Det gör säkerligen det hela bättre.
Till skillnad från dig har jag idoler, kanske två för många. Jag kan allt om dem, skostorlek, respektive, barn, varför de är som de är (Madonna är t ex som hon är på grund av hennes mammas död. Om hennes mammas tystnad menade att död skulle hon prata,om mammas sjukdom visade att sömn var farligt för man kunde dö i sömnen skulle Madonna vara vaken och om hennes mammas kropp svek henne, skulle Madonna se till att hon var i bästa kondition), låttexter, you name it och jag vet det. Det är lite jobbigt och trots att jag nyss tog Madonna som exempel så är det Carola som är min största idol. När jag träffade henne första gången, jag var då 10år, kunde jag allvarligt inte stå upp. Det är fascinerande med idolskap, de är väl egentligen bara vanliga människor, eller?
Sofia, du måste berätta mer! Hur var det där mötet, när du var tio? Vad minns du?
Jag var 10 2005, eller jag skulle fylla 11 i juli, men det här var på våren. Störst av Allt-skivan hade precis kommit ut, jag hade köpt skivan de första tre sekunderna efter den hade släppts, jag stod bokstavligt talat och bankade på dörren till skivaffären. Jag blev sen till skolan den dagen. Men sen, någon dag efter skulle Carola signera skivan i Eskilstuna, ca 5 mil från Västerås, min lilla stad. Jag visste redan innan inte om jag kunde klara det.
Vi stod där på Tuna Park, mina föräldrar, min lillasyster och jag. Jag skakade när jag såg fröken Häggkvist gå upp på den lilla (med betoning på lilla), jag stod långt fram och kunde nog, om jag verkligen ville röra henne, men så modig var jag inte. Hon sjöng sina tre låtar, sen var det dags att stå i kö för att en än gång köpa skivan. Jag stod där, eller stod, jag kunde nog inte fysiskt stå upp, jag skakade så pass mycket att jag var tvungen att sätta mig ner i kön, mina föräldrar trodde jag hade fått nå anfall, men det trodde aldrig jag, jag visste varför jag skaka. Det tog tid det där, kön rörde sig inte direkt framåt i Usain Bolt-fart, men jag kom fram i alla fall. Jag gick upp på den lilla scenen och där var hon, hon satt på en barstol i vit kostym med gult linne under. Hon hade uppsatt hår och var allmänt vacker. Kläderna var köpta på Gina Tricot sades det innan hon klev upp på scen. Men hon satt där i alla fall. Hon småpratade lite, jag önskar att jag mindes vad hon sa, men jag var i någon stor chock. Precis innan det var dags att gå hann jag snabbt säga "Du betyder allt för mig, jag älskar dig så". Carola blev nog lite rörd och jag fick en stor (läst stor), varm och lång kram av C, innan jag sen var tvungen att lämna scenen fick jag en mjuk kindpuss. Jag har nog aldrig varit så lycklig. Jag kunde inte prata på hela bilfärden hem.
Man har ju träffat Häggis flera gånger, men första är ändå alltid lite speciellt även om gångerna senare kanske både har varit längre och mer givande i prat så minns jag nog första gången med mest känsla, men det gör väl alla?
Har flera möten med Carola som betytt mycket för mig. Vissa är för personliga/privata för att jag vill delge, men den kvinnan har ett gott hjärta och snacka om någon som tar sig tid!
Sofia TACK för den här berättelsen! Det hjälper mig förstå!
Plus att – undrar hur Carola känner i sådana situationer! Hon var ju inte supergammal heller på den tiden om man säger så… Det måste vara ett stort ansvar!
Jag tänker att det säkert är en av de situationer där tron hjälper; att det liksom finns förebilder ur kyrkliga sammanhang för hur man som lekman ger ett slags själavård åt andra.
Hoppas ni inte tycker själavård är ett för stort ord här, jag menar det med all respekt.
Skicka en kommentar