Den som vill verka i det populärkulturella fältet av svensk journalistik förväntas omfatta en del informellt godkända smakriktningar. Litteraturkritiker kramar ihjäl Jonathan Franzen och Karl Ove Knausgård, kan sträcka sig så långt som att uttrycka viss erkännsamhet åt Camilla Läckberg och Jan Guillou, och ogillar slutligen Kajsa Ingemarsson. Filmkritiker älskar Ruben Östlund, tål numera Richard Hobert och ogillar Lasse Åberg. Musikkritiker gillar Robyn och Anna Ternheim, är vana vid Mauro Scocco och tycker inte om Melodifestivalen. I alla fall inte på riktigt. För festivalen tar man fram en egen betygsskala, och ger fyra eller fem getingar till sådant som annars, ute i den riktiga världen, skulle ha fått en eller två.
Det här funderar vi över mycket just nu, i slutförandet av bokens mittersta kapitel, där vi försöker ta ett grepp på frågan om vad god smak egentligen är för någonting. Och om det alls är möjligt att skriva en sådan här bok, om man är just vi.
Man kan nog säga att det är dags att kläcka ett svar på den frågan, och alla andra frågor, precis nu. Vår formella deadline är på söndag...
3 kommentarer:
Min formella filmkritikerinvändning kommer här: Lasse Åberg och Richard Hobert ska byta plats i ovanstående. :D
Är det så alltså? Tyckte Hobert fick lite vänligare bemötande för "En enkel till Antibes" nu senast... Men det var kanske bara för att Sven-Bertil Taube var med. Han är bara bäst.
Det här med smak. Ska bli MYCKET intressant att läsa det här kapitlet. (Och hela boken.) Hoppas landningen gick bra.
Skicka en kommentar