Turkiet

På en bergstopp i Alanya, Turkiet, väntar jag på Johanna. Hon är försenad ner hit till vår intensiva slutspurtsarbetsvecka, hon ska bara hämta Stora Journalistpriset i kväll, så kommer hon sen. Med ett nattplan! Det är vad jag kallar beslutsamhet.

Så länge värmer jag upp det här fina huset vi har lånat och lyssnar på vildhundar och skriver text. Jag hade nog ett tiotal intervjuer liggande som inte var utskrivna, och det är inte idealiskt egentligen – jag föredrar att skriva i mycket nära anslutning till själva intervjutillfället. På grund av ett hårt pressat schema har det inte varit möjligt.

I morgon blir jag klar med det, med att förvandla alla mina anteckningar till boktext. Sedan vidtar ett segt och svårt arbete: det ska bli hel struktur av det, hela fungerande kapitel där Johannas och minas textstycken flätas samman på ett sätt som ni som läser ska uppleva som helt friktionsfritt. Vi tror att vi på sätt och vis skriver rätt lika – liksom kanske "effektivt" snarare än snirkligt. Men vi tänker på jätteolika sätt och arbetar också olikt. Det ska bli spännande att se om läsaren känner ett eller två temperament vid läsning, och om det i så fall är en tillgång eller ett problem...

En massa insamlade länkar ska klickas på, läsas eller användas eller kastas bort eller bloggas ut.

När vi åker hem ska vi ha något som liknar nittio procent av en färdig bok. Sedan vidtar två månader av småpet, faktakoll och, förmodligen, kompletterande intervjuer. Det betyder också att vi kommer att återkomma till alla vi har intervjuat för att de ska få läsa de delar där de förekommer, och där se att de är rätt förstådda.

Men en sak vet jag säkert redan nu: Boken blir det vi har tänkt och sagt länge, nämligen en nördig och nära och kärleksfull studie av ett otroligt speciellt populärkulturellt fenomen.

Och jag har inte lyssnat klart! Jag har verkligen inte det. Jag fortsätter att vilja höra henne.