Carola-litteraturen

Nästan på timmen ett år efter att Andreas frågar mig, på Bonnierminglet på Bokmässan, om jag vill höra en bokidé som han har för oss, något vi behöver göra tillsammans, och jag säger att det kommer jag inte kunna göra ändå men shoot, om du kan göra det nu, för min taxi (eller vad det nu var) kommer om fem minuter, nästan på timmen ett år efter det samtalet sitter jag på möjligen exakt samma stol i baren och äter en sen lunch och läser förlagskamraten Jespers Högströms roman Drömmar av plåt. Och där är hon igen, Carola, fast min mobilkamera inte riktigt fixar ett läsligt bildbevis.

Det finns ingen bok om Carola, sade Andreas. Inte sedan 80-talet.

Jag minns att jag sade att han måste ha fel, jag sa något idiotiskt i stil med "har du googlat på det", som om just Andreas av alla världens människor inte kunde slå upp saker på nätet.

Nå, nu blir det en bok om Carola. För att inte tala om att hon skriver på sin självbiografi – en efterlängtad sådan! Men att det inte finns några böcker om Carola betyder däremot inte att hon inte skulle figurera i böcker. Bara i år har jag stött på henne i tre väldigt olika romaner: utöver Jespers också Elisabeth Hjorts Hängivelsen och Anders Fagers skräck-epos Samlade svenska kulter. Hos Högström och Fager är Carola en självklar kulturell referens. Hos Hjorth, vars roman utspelar sig i kristen miljö, är Carola en barndomshjältinna som figurerna nu har en mer nyanserad och tidvis ironiserande, men fortfarande kärleksfull relation till (s 35):

Tillbaka på bibelskolan försöker de minnas hela texten, de provar kläderna och övar. Det är barnsligt och kul, Cecilia vill stanna i stämningen. I Carola finns en gemensam känsla, den första kärleken. Bilderna hemma i sovrummet, posters och små klistermärken. De pratar om vilka de hade, jämför.
"Jag har allt det där sparat i kartonger. Mamma slänger ingenting. Det är nackdelen med att ha en gård och en massa uthus. Allt blir liggande."
"Men kommer du ihåg tidningen Okej? Det var så hemskt för de hade Carolaplanscher ibland. Men på baksidan kunde det vara djävulsdyrkare. Jag vågade aldrig sätta upp dom bilderna."
"Nä, min brorsa köpte en Okej som mamma fick syn på. DEN slängde hon. Sedan blev det aldrig någon mer Okej hos oss."

Om ett år här i Göteborg har Carolalitteraturen vuxit – inshallah, som man brukar säga i den religiösa världen. Om gud vill.