Snart är det pocketdags!

Om någon vecka kan ni sannolikt hitta "Främling" i pocket – kompletterad med QR-koder, som tar läsaren vidare till relevanta YouTube-klipp. Vi vet inte, men vi tror att vi är först i Sverige med att använda den tekniken i en bok på det här sättet. Läs mer om pocketutgåvan här hos Månpocket.

Norsk recension: "nådeløs"

Olav Solvang i norska Vårt Land recenserar Främling – eller som den heter där borta: Fanget i en stormvind – tillsammans med en aktuell självbiografi av Norges första kvinnliga popstjärna, Wenche Myhre. Rubriken, "en nådeløs bok om Carola", saknar tack och lov täckning i texten… Solvang gillar ju boken!

Läs här!

På förekommen anledning

Och då tänker jag särskilt på det som visas här från 1.00 till 1.30, och extra särskilt på uttrycket som används vid 1.13.

Ja vi elsker!

Vi elsker att bli recenserade på norsk! Särskilt så entydigt positivt, och särskilt i Norges viktigaste tidning. Läs Aftenposten här.

Carola och karisman

 

Vårt samtal om Carola och karisman på Bokmässans Se människan-scen kan ses hos Svenska kyrkan ovan!

Världen i dag

Man kan som journalist inte på lättvindiga grunder gärna neka en kollega som vill ställa frågor. Men jag erkänner gärna att jag tog två extra andetag innan jag satte mig till bords med tidningen Världen i dag, som jag har skällt ut i olika sammanhang och vars högerkristna och gayfientliga hållning har gjort mig svettig mer än en gång.

Samtidigt: jag tror på samtal. Jag tror på att försöka göra mig förstådd. Johanna känner likadant. Självklart tackade vi ja – och det är vi glada för nu, när den balanserade och på alla sätt fina intervjun finns publicerad.

(Enda reservationen skulle väl vara bilden på mig då. Jag ser ju ut som en... eh... sekterist. Morgonens garv blev det i alla fall...)

Från Bokmässan

Om ni vill kan ni se vårt seminarium om boken på Bokmässan här. Utfrågare är vår briljante förläggare Svante Weyler.

Norge, here we come!

Då finns boken utgiven på norska, till vår stora glädje. Lite förvåning känner vi kanske också, det norska förlaget har ordnat med ett förord till boken som vi inte har fått läsa i förväg... Men vi får väl lita på dem!

Norska läsare kan nu slå till på ett ex av "Fanget i en stormvind", som den heter, i någon av de stora norska nätbutikerna, som till exempel Norli eller Ark.

***

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg, både Johanna och jag är här. Vi gör massor av olika saker, men framför allt: på söndag talar vi om Carola! Ni kan se seminariet i direktsänd tv, i Kunskapskanalen på söndag klockan 14. Är ni på plats i Göteborg kan ni dessutom komma till Svenska kyrkans scen vid halv fyra.

Två tankar om Lewi

Läste äntligen Per Olov Enquists fantastiska roman Lewis resa, som vi i Carolaboken bara hänvisar till med en beundrande nickning. Den är en vacker, komplex och nyanserad beskrivning av väckelsens 1900-tal och rätt oumbärlig läsning för alla som intresserar sig för religion, eller idéhistoria, eller Sverige. Jag blev förstås också ganska lättad över att jag kom ut ur läsandet utan att ha ändrat uppfattning om frikyrkornas svenska historia – däremot känns det som om jag förstår så oerhört mycket mer om tex arbetarrörelsens historiska koppling till och motsättningar med Pingströrelsen.

En aspekt av frikyrkoväckelsen som jag inte kände till i alls tillräcklig utsträckning var kvinnornas roll i frikyrkornas begynnelse. Enquist skriver så vackert om deras passioner, ensamhet, tro, hängivelse – och om indelningen, i begynnelsen, mellan gubbhyllan och gumhavet. När vi skrev i Främling om hur religiösa kvinnor setts historiskt menade jag i ett längre perspektiv, från medeltiden och framåt; jag insåg kanske inte i vilken utsträckning detta var en central spänning också i den svenska frikyrkoväckelsen. Eller ja, det vet jag ju inte om det är, men jag tror att Enquists läsning är rimlig (fast kanske inte den enda sanningen).

Två detaljer fastnade jag för som ganska uppenbara och relevanta paralleller till Carolas historia. Enquist skriver om Lewi Pethrus tidiga och insiktsfulla engagemang i kampen mot kolonialismen i Afrika och mot rasistiska strukturer i USA. Men, skriver Enquist:

Lewi känner igen förföljelsen på det egna skinnet. Den är densamma som [Paul] Robesons; identifikationen mellan pingströrelsens folk och de svarta är klockren för honom. Helt klar, uppmuntrande klar, kan inte undvikas. "Också vi har under åratal här i landet varit utsatta för en intensiv förföljelse mot pingstväckelsen." (524f)

Motvinden och förföljelsen som Lewi Pethrus upplevde var i viss utsträckning sann och i viss utsträckning en identitetsbyggande berättelse vars fortsatta verklighet kunde ifrågasättas, menar Enquist. De världsliga framgångarna för pingströrelsen blev stora och skaran troende enorm. Mellan raderna anar man samma reaktion som den Andreas och jag har känt inför Carolas starka identifikation med den homosexuella minoriteten på liknande grund – att den är sann, men inte alltid proportionerlig. Nu menar jag förstås inte att jämföra Carola med Lewi Pethrus, det vore märkligt, men jag tror att formen på idéer går i arv i olika subkulturer och just utanförskap är en roll som är lockande att klamra sig fast vid eftersom den gör grupperna som känner den så starka. (Det känner jag i hög grad igen från nördsubkulturer jag själv tillhör, och i vissa lägen, faktiskt, också hos sexuella minoriteter).

En annan grej jag hajade till över i Lewis resa är berättelsen om tidningen Husmoderns besök hos familjen Pethrus:

Och på detta sätt var Lewi unik; detta reportage i Husmodern var det första hemmahos-reportaget i svensk press, och det var Lewi som myntat uttrycket. (422)

Utanför rörelsen uttrycker vi journalister och annat folk ofta åsikter i stil med att Carolas synlighet i offentligheten på något sätt borde vara oförenlig med hennes tro, men i den svenska frikyrkligheten har kampen om (som det heter numera) allmänhetens "hearts and minds" uppenbarligen förts i medierna mycket länge. Jag hittar nu inte omedelbart en bekräftelse på att det faktiskt var Lewi Pethrus som myntade uttrycket "hemmahos-reportage", men det låter rimligt.

Spännande läsning och god litteratur i kombination, alltså. Rekommenderas varmt!
(En intressant invändning till Enquists tolkning av den i romanen och rörelsen centrala skildringen av Lewi Pethrus relation till Sven Lidman finner du här).

Att göra en Carola

Jag jobbar på TV4 den här veckan och har den enorma lyxen att botanisera bland bokhögarna på en stor redaktion. Och vår observation att Carola ständigt figurerar i svenska böcker bekräftas självklart igen! Titeln på debattboken ovan spelar förutom på citatet lekfullt (och antagligen medvetet) på låten Främlings betydelse för många svenskar. Jag har bara hunnit bläddra men den verkar superbra! Hoppas Marcus Priftis gillar vår Främling också, eftersom alla som söker efter vår i nätbokhandlar och biblioteksdatabaser kommer att hitta hans Främling, och vice versa.

I Malin Berghagens Yoga med Malin, som på många sätt är en självbiografi och kanske alldeles särskilt en andlig självbiografi (en bok jag uppriktigt tror även Carola skulle tycka om) finner jag på sidan 55 en beskrivning av ett livsavgörande ögonblick på Oneness University i Indien:

Jag bad till Jesus, eftersom det var den källa jag kände mig trygg i just då. Och jag bad från djupet av mitt hjärta att få känna den villkorslösa kärleken. Jag tänkte: "Jag måste våga göra en Carola." Ja, det var faktiskt så jag tänkte! Jag måste våga hänge mig helt och fullt i bön, och tro på vart enda ord jag säger. Jag har ju alltid tyckt att det där är lite pinsamt. Att hänge sig i bön. Kanske mest av rädsla att någon ska se mig och tycka att jag är tokig. Men nu gjorde jag det helt och fullt, och jag var ärlig och stark i min önskan.

Den färska formuleringen "att göra en Carola" är intressant! Det betyder alltså att uppriktigt hänge sig i bön och strunta i om någon (inklusive man själv) tycker att det är pinsamt eller att man kanske kan framstå från tokig. Hur det gick för Malin? Tja, ni får läsa själv, men visst händer det grejer!