Carolaboken

Och så själva tillfället

2012-03-07T07:02:00.002+01:00

Förordet som ni kan läsa via länk i föregående inlägg beskriver detaljerat ett speciellt tillfälle, en magisk Carola-kväll, fem minuter av allt hon kan vara på en scen. Vi föreslår – nej, kräver! – helskärmsläge och lurar djupt intryckta i öronen.

Sedan är det bara att åka.

Nu får ni läsa!

2012-03-05T10:52:00.001+01:00

Är ni redo? Introt börjar... nu!

En liten postit i rättan tid

2012-01-24T17:41:00.001+01:00

Från min fru. Hon är ju mycket partisk för att vara korrekturläsare av detta bokmanus, men ändå!

Så där ja

2012-01-23T22:26:00.001+01:00

För en timme sedan gick bokmanuset iväg till vår förläggare. Han läser, gör sina sista korrigeringar, vi justerar, och sedan sätts boken typografiskt - varpå vi får se den en gång till innan den går i tryck. I det allra sista steget lägger jag till personregistret, som jag vill ha, det känns som en fin service.

Och sen... sen är det klart!

Jahn Teigen

2012-01-21T21:18:00.002+01:00

Det var nära att vi struntade i det. Jahn Teigen, kan han verkligen ha något av värde att berätta om Carola, det var ju så himla länge sedan de uppträdde tillsammans...

Men vad sjutton. Teigen bor i Skåne, det var en lätt match för mig att sticka ut till Österlen och träffa honom. Och han bjöd på en fantastisk analys av vad det vill säga att ha varit Jahn Teigen, och därmed på många sätt också vad det vill säga att vara Carola, under lång tid. Han är prövande, testar formuleringar, förkastar dem och söker sig fram. Intervjun ligger mot slutet av vår bok. Ett litet citat fick inte plats, något som Jahn Teigen sa när vi talade om offentlighetens krampaktiga förhållande till Carolas starka tro:

“Det är väl rädslan för det okända. Du är inte rädd för att gå omkring med ett brutet finger. Men om du inte är säker på om fingret är av? Då är du rädd.”

Jag är inte alls säker på alla texter i boken, tvivlar enormt mycket på helheten vissa stunder – men intervjun med Jahn Teigen, den är viktig. Och tack vare hans generositet är den, vågar jag lova, mycket spännande att läsa.

En annan Carola-bok + en video jag grät till

2012-01-18T13:43:00.004+01:00

Andreas gråter till Pride in the name of love och, fortfarande, till tonartshöjningen i Genom allt.

Jag är väl inte lika musikaliskt lättrörd men jag kommer plötsligt inte ihåg att jag skulle ha gråtit till en enda låt? Men det här, det här fick jag stora tårar i ögonen av.

Det är inte helt ovanligt att fans skriver eller skapar böcker om Carola. Det vore superintressant att samla dem till en utställning.

Här kan vi snacka lost tapes

2012-01-18T11:51:00.001+01:00

Det här är ingen ofta spridd Carolalåt. Om man säger så. Vad tycker ni...?

Ovanliga Carolabilder

2012-01-17T10:22:00.004+01:00

Fler fina bilder från Sound of Music finns här.

Egenterapi

2012-01-16T14:58:00.002+01:00

Alltså. Det här är en blogg om bokens tillkomst, och då vore det ju skandal om ni inte också fick veta något om ögonblick då det känns svårt, riktigt svårt.

I dag har varit... ja, utan jämförelse den svåraste dagen i projektet. Johanna och jag har tvingats inse att vi nog måste steka ett helt kapitel. Det går nog i och för sig, boken håller samman ändå.

Problemet är själva anledningen till strykningen. Vi hade intervjuat ett par personer för att få hjälp med vissa analysdelar. Alltså inga personer som känner Carola eller finns i hennes närhet. De bidrog på ett strålande sätt, både till sådant vi kunde citera och sådant som födde tankar till senare användning.

Men när de nu fick läsa kapitlet – alla medverkande får det – kände de båda att de inte var rätt förstådda.

Och nu kommer det riktigt jobba: De hade rätt.

Börjar man peta på vad det är vi har åstadkommit i denna arbetstext faller det som ett korthus. Man kan inte bota ebola med plåster. Så vi slänger, och bygger om det kapitlet från början - om vi ens skriver det.

Men vaddådå, säger ni, det är väl inget konstigt med detta? Sånt måste väl hända då och då när man gör tiotals och åter tiotals intervjuer?

Njae. Det absolut vanligaste är att folk säger "ja, det är korrekt, men kan ni justera den här detaljen vore det bra". Då gör man det, glad i hågen, och känner sig smart och vaken i huvudet, för att man har sammanfattat samtalen på ett rimligt sätt. Men när man liksom har varit helt fel på det, som i det här fallet, så blir det väldigt annorlunda. Och när man får hjälp att upptäcka det på dagen för den tänkta deadlinen blir det ännu mer annorlunda. Man börjar tvivla på sitt omdöme. Man får bevisat: man kan inte läsa sin egen text tillräckligt bra. Man måste ha redaktörer, och man måste låta folk som medverkar läsa i lugn och ro.

Om några dagar eller någon vecka kommer nog både jag och Johanna titta tillbaka på arbetet med det som skulle ha blivit kapitel tio och tänka att vi fick en nyttig läxa. Men precis just nu känner jag mer för ett svanhopp från Turning Torso, alternativt att bryta min tillfälliga hälsolinje och köpa mig en stor jävla tegelsten av choklad och äta den.

K Special om Carola

2012-01-13T13:12:00.002+01:00

Vid 20-årsjubileet gjorde K Special ett seriöst Carola-porträtt – som någon har piratat i bättre kvalitet än vad jag får upp på Kungliga Biblioteket. Inga nyheter, men tex en fin liten beskrivning av hur Carola går till arbetsförmedlingen i Uppsala och vill få ett vanligt jobb. Och en observation jag faktiskt gillar, att Carola i sig själv är ett slags ur-dokusåpa.

I masken

2012-01-10T22:58:00.002+01:00

Om du inte gillar Carola eller musikalmusik ska du nog inte se det här klippet.

Vi andra kan här observera några (för Carola) ovanliga sångtekniska detaljer samt en av hennes mest centrala superkrafter: att övervinna ett av svensk tevehistorias kanske larvigaste programkoncept med sin egen professionalitet och utstrålning.

Slutspurt

2012-01-10T15:13:00.001+01:00

Den som vill verka i det populärkulturella fältet av svensk journalistik förväntas omfatta en del informellt godkända smakriktningar. Litteraturkritiker kramar ihjäl Jonathan Franzen och Karl Ove Knausgård, kan sträcka sig så långt som att uttrycka viss erkännsamhet åt Camilla Läckberg och Jan Guillou, och ogillar slutligen Kajsa Ingemarsson. Filmkritiker älskar Ruben Östlund, tål numera Richard Hobert och ogillar Lasse Åberg. Musikkritiker gillar Robyn och Anna Ternheim, är vana vid Mauro Scocco och tycker inte om Melodifestivalen. I alla fall inte på riktigt. För festivalen tar man fram en egen betygsskala, och ger fyra eller fem getingar till sådant som annars, ute i den riktiga världen, skulle ha fått en eller två.

Det här funderar vi över mycket just nu, i slutförandet av bokens mittersta kapitel, där vi försöker ta ett grepp på frågan om vad god smak egentligen är för någonting. Och om det alls är möjligt att skriva en sådan här bok, om man är just vi.

Man kan nog säga att det är dags att kläcka ett svar på den frågan, och alla andra frågor, precis nu. Vår formella deadline är på söndag...

"JAG har ju räckt ut tungan åt DIG!"

2012-01-07T19:47:00.001+01:00

År 1984 fanns det ändå en del svenskar som inte kände igen Carola, åtminstone inte om hon dök upp i något oväntat sammanhang…

On the Road to Paradise

2012-01-06T13:59:00.002+01:00

En annan låt som jag inte riktigt hade uppfattat som självklart religiös: Captured by a Lovestorm. Vet inte hur jag tänkte där.

Bloggaren Kim Milrell...

2012-01-06T09:59:00.001+01:00

...sammanfattar perfekt hur en del reaktioner på Carola kan se ut. Det är intressant att se de gamla vanliga mekanismerna dra i gång nu i samband med "The Voice" i tv.

Heaven!

2012-01-03T21:15:00.003+01:00

Medan Andreas lyssnar på You + Me tittar jag dagligen på det här klippet på repeat: Carola sjunger Invincible hos City Harvest Church i Singapore, i en lokal jag tror är Suntec Singapore International Convention Centre, där man brukar ha sina gudstjänster (och som församlingen numera, dock inte på den här tiden, också är delägare i).

Lyssna efter jublet vid tonartshöjningen (jag får lite gåshud märker jag) och på de små textvarianterna - inte minst utropet "Heaven!" - som får sångens religiösa innehåll att träda fram. Det funkar ganska bra; mitt öra reagerar egentligen bara mot ordet "insatiable", omättlig. Det känns inte helt Jesus. Annars är det här en kristen sång om man vill det!

Den mytomspunna försvunna

2012-01-03T19:24:00.002+01:00

Mot nittiotalets slut spelade Carola in en del låtar med Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Skivan gavs aldrig ut; det enda som räddades till eftervärlden var den suveräna "You + me" som jag just nu lyssnar på varje dag utan undantag.

Är det någon som vet det mest grundläggande här? Nämligen:

Varför i hela friden blev det ingen platta av det här projektet?

Carolas eget rum

2011-12-31T08:15:00.004+01:00

Tidningen Expressen har gjort ett antal klassiska löpsedlar med Carola. I boken har vi intervjuat en av de mest erfarna löpmakarna, nämligen Bengt Bengtzon.

Och faktum är att Expressens relation till Carola genom åren har varit så stark att det finns ett konferensrum som heter Carola på tidningens redaktion. Sant! Chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om saken i dag, och visar bild på några förstasidor och löpsedlar dessutom.

Mmm… Ramel!

2011-12-29T19:39:00.001+01:00

Argh! Jag får inte ihop datumen!

2011-12-27T17:04:00.007+01:00

Jag har hela tiden tänkt att det bara gäller att sätta sig ner med källorna så kommer jag nog att få rätsida på allt som har med datum att göra. Men när det gäller de tidiga skivinspelningarna förstår jag bara inte hur de hänger ihop?

Främling och Julefrid med Carola spelades in och släpptes år 1983.
Låtarna Fushigi na hitomi (Don't tell me what to do) & Rendez-vous spelas in på japanska i Japan och släpps som singel 1984

Nu blir det komplicerat. För när spelades albumen Steg för steg och På egna ben in? Enligt Carola.com under släppåret 1984. Enligt Wikipedia redan året innan, under 1983.

En massa olika källor inklusive intervjuer anger att Carola fortfarande hade en skiva ogjord hos Marianne Records när hon fick sitt kontrakt med Polydor. Det skulle i så fall vara På egna ben - knappast Happy Days som ju närmast är ett samlingsalbum. Den sista skivan hastades fram (alla är ense om att detta är På egna ben) för att göra Carola fri att signa internationellt.

Låt oss säga att kontraktet förhandlades fram sommaren '84, tredje skivan för Bert Karlsson spelades in i rekordfart, och Carola skrev på i största allmänhet, inte specifikt för att göra en skiva just med bröderna Gibb. Carola.com skriver att det erbjudandet kom våren 1985. Den här enormt ambitiösa dokumentationen av bröderna Gibbs studiosessioner anger att Maurice skulle ha skrivit på för projektet i juli 85 och att de första fyra låtarna spelades in i september och resten våren 1986.

Det är väl rimligt?

För om de första tre albumen sattes på tio månader – vilket för all del inte skulle vara omöjligt med Bert Karlsson vid ratten, då finns det väl ingen orsak för Runaway att komma ut först 1986? Om inte det är en orsak som jag inte känner till.

Upplys mig, o internet, där Google sviker.

Efterlysning

2011-12-21T23:33:00.003+01:00

Hej Carolavänner!

När man plockar fram gamla tv-program på Statens ljud- och bildarkiv händer det av tekniska skäl i äldre program ofta att s.k. "skyltar", alltså text som ligger ovanpå bilden – tex studiogästens namn – inte finns med på bandet. De lades nämligen ut i sändning och arkivbandet kommer från en tidigare punkt i processen.

Det gör det svårt att bedöma exakt vad tittarna har fått för information.

Nu efterlyser jag minnesbilder – eller ännu bättre: VHS-inspelningar – av två specifika program för att kolla vad, om något, det har stått på skyltarna.

1) Carolas första besök i Hylands Hörna, 1981. Hyland berättar aldrig varför hon är där (hon har vunnit en talangjakt tio dagar tidigare). Står det i rutan? För att inte sammanblanda detta med Carolas Hylandbesök år 1983 kan man kolla den här lilla underbara snutten, det är från rätt program:

2) Carolas och Runars bröllop, sändes i Caramba hösten 1990. Inslaget presenteras mycket fåordigt av programledarna så jag undrar om det står något i rutan under själva inslaget från bröllopet? Står det vad det är vi får se, vilka det är som gifter sig, datumet, någon av personernas namn, låtarnas namn?

Älskar förresten bröllopet. ÄLSKAR. Framför allt balladen, som jag tycker är något av det finaste hon har sjungit. Fanns den på repertoaren någonsin eller var det enda gången hon framträdde med den? För den finns väl inte på skiva? Måste undersöka…

Vem gör den nya versionen?

2011-12-19T21:16:00.003+01:00

Om ni utgår STRIKT från er personliga musiksmak – vilken svensk artist skulle då göra den ideala covern på den här?

Jag frågade tidigare i kväll på Twitter, och har hittills fått Ulf Lundell, Mauro Scocco, Joakim Thåström, Timo Räisänen, Eva Dahlgren och Robyn på förslag. Själv skulle jag vilja höra Edith Söderström eller Irma Schultz Keller.

Vad tycker ni?

Det regnar i Stockholm

2011-12-18T22:37:00.002+01:00

Snöslask, till och med.

Då kan man trösta sig med lite svensk hiphop – en låt som känns som en parafras på Carolas så till den grad att man undrar om den inte var avsedd att konstrueras kring en sampling.

Undrar hur avsiktliga likheterna var?

Cannelloni Macaroni

2011-12-15T23:46:00.003+01:00

Vi har ju för boken fått prata med Lasse Holm om hur låten Främling kom till. När jag skulle dubbelkoll stavningen av hans kanske näst största hitlåt Cannelloni Macaroni (jag hade rätt! tre n i första ordet!) hittade jag denna video - på engelska. Kan inte undanhålla er den. I sina bästa stunder är den som en blandning av Queen och Umberto Tozzi.

Jag är ju invandrare i Sverige och hörde den här låten på svenska för första gången bara för något år sedan. Jag tycker den är fantastisk. Bisarr, förstås, men fantastisk. PRECIS såhär lät min barndom. Och ganska precis det där stod på bordet också. Kolhydrater byggde denna vackra kropp!

Man undrar ju lite hur Cannelloni Macaroni gick i utlandet egentligen. Ve-ge-taria-NO!!!

Bloggen

2011-12-13T06:16:00.002+01:00

Carola bloggar flitigt i höst. Ett måste så klart för alla fans. Jag fick mig ett gott skratt när jag förstod att Carola håller sig till en bra kost med hjälp av "Svarta lådan", som jobbar med portionsförpackad och individanpassad mat – för det har nämligen Johanna också gjort i perioder! :-) En gång när vi satt och jobbade kom ett sms.

"Vad var det om?" sa jag.

"Det var Svarta lådan som tycker att jag ska äta mellanmål", sa Johanna utan att titta upp från datorn.

Svarta lådan fattar alltså att deras kunder dels inte hinner laga och äta mat på ett normalt sätt – men också att de kan vara personer som helt enkelt glömmer bort att äta... Skulle aldrig aldrig ALDRIG kunna hända mig.

Caramba!

2011-12-12T21:51:00.004+01:00

Tillåt oss ett kort besök i en annan julstämning i annan era! Den 23 december 1989 sjunger Carola med Jerusalem i SVT:s underhållningsprogram Caramba!. Sången är för det moderna örat enormt långtråkig och den tar aldrig slut – jag utmanar er att försöka behålla koncentrationen länge nog för att förstå texten. Vad är det dom ska ta? Man kan bara anta att teve höll ett lite sävligare tempo på den tiden. Idag är det otänkbart att man skulle få hålla på i nästan fem minuter när låten inte varieras det minsta.

Nästa vecka ska jag till KB för att försöka hitta det senare Caramba!-avsnitt där delar av Runar och Carolas bröllop ska ha sänts. Själv bröllopet finns förstås som köp-VHS och det har vi redan sett, men vi har träffat många människor som minns att de skulle ha sett delar av det i TV. Att programmet var just Caramba! är vår bästa ledtråd. Men när var det? Var det direkt i anslutning till bröllopet? Kommer någon av er ihåg att ni skulle ha sett det?

En sak till om klippet ovan: det må vara tråkigt, men det påminner om att Carola kunde ha hamnat in på ett helt annat spår och blivit rockvokalist i stället. Alla mänskor i Sverige verkar ha en fantasi-Carola och det är min – Carola Häggkvist, internationell power ballad-ikon. Om man får drömma om samarbeten man skulle önska sig är mina drömmars All Star-möte Carola i samarbete med Jim Steinman.

Pudelrock

2011-11-27T12:25:00.003+01:00

Närlyssningar av Carolas inspelningar hela vägen tillbaka till tiden före "Främling" ger efter ett tag intressanta associationer. För mig, som har ett ben stadigt i den melodiösa hårdrocken och tycker att Bon Jovi och Europe är det bästa sen skivat bröd, blir insikten om Carola som möjlig sångerska i ett sådant band hela tiden klarare.

"The girl who had everything" från diskantigt och illa producerade "Much more" 1990 är ett fint indicium. Det finns faktiskt en distad gitarr där, och riffen skulle Richie Sambora kunna ha skrivit hur lätt som helst. Lyssnar vidare på "Open your heart" med Europe och "Take me on your wings" med Treat, och så vidare till muskelballader med Roxette och Heart.

Carola mitt i tidsandan, bara lite vid sidan av. Som vanligt?

Turkiet

2011-11-24T17:05:00.002+01:00

På en bergstopp i Alanya, Turkiet, väntar jag på Johanna. Hon är försenad ner hit till vår intensiva slutspurtsarbetsvecka, hon ska bara hämta Stora Journalistpriset i kväll, så kommer hon sen. Med ett nattplan! Det är vad jag kallar beslutsamhet.

Så länge värmer jag upp det här fina huset vi har lånat och lyssnar på vildhundar och skriver text. Jag hade nog ett tiotal intervjuer liggande som inte var utskrivna, och det är inte idealiskt egentligen – jag föredrar att skriva i mycket nära anslutning till själva intervjutillfället. På grund av ett hårt pressat schema har det inte varit möjligt.

I morgon blir jag klar med det, med att förvandla alla mina anteckningar till boktext. Sedan vidtar ett segt och svårt arbete: det ska bli hel struktur av det, hela fungerande kapitel där Johannas och minas textstycken flätas samman på ett sätt som ni som läser ska uppleva som helt friktionsfritt. Vi tror att vi på sätt och vis skriver rätt lika – liksom kanske "effektivt" snarare än snirkligt. Men vi tänker på jätteolika sätt och arbetar också olikt. Det ska bli spännande att se om läsaren känner ett eller två temperament vid läsning, och om det i så fall är en tillgång eller ett problem...

En massa insamlade länkar ska klickas på, läsas eller användas eller kastas bort eller bloggas ut.

När vi åker hem ska vi ha något som liknar nittio procent av en färdig bok. Sedan vidtar två månader av småpet, faktakoll och, förmodligen, kompletterande intervjuer. Det betyder också att vi kommer att återkomma till alla vi har intervjuat för att de ska få läsa de delar där de förekommer, och där se att de är rätt förstådda.

Men en sak vet jag säkert redan nu: Boken blir det vi har tänkt och sagt länge, nämligen en nördig och nära och kärleksfull studie av ett otroligt speciellt populärkulturellt fenomen.

Och jag har inte lyssnat klart! Jag har verkligen inte det. Jag fortsätter att vilja höra henne.

Torekull älskar Carola

2011-11-21T09:33:00.000+01:00

Den här texten är ju bara underbar.

En ren regeringseffekt

2011-11-20T10:08:00.001+01:00

Ni måste kolla in den här galet roliga analysen av sambandet mellan politiskt maktinnehav och framgång i Eurovision Song Contest...

Reporterfrustration

2011-11-17T21:19:00.004+01:00

Att inte vilja medverka i en intervju - inga problem.

Men att inte palla att SÄGA att man inte vill medverka, utan låtsas som om man inte har sett rätt många mejl och SMS... Det är problem. Det är oartigt och oproffsigt. Det försvårar och försenar. Jag har två-tre sådana i luften just nu, de sista i hela researchpaketet.

Överlag har alla jag har sökt för att lära mig mer varit otroligt vänliga och generösa med tid och tankar. Allt sådant har gått över förväntan. Jag antar att det alltid finns undantag, och att undantagen ibland har nån typ av logisk förklaring som är okänd för mig. Vad vet man. Trött blir man i alla fall...

Novell om Carola – exklusivt för bloggen!

2011-11-12T09:08:00.005+01:00

Författaren Elin Boardy skrev för ett antal år sedan en novell om Carola. Efter en del tjat – det är vi som har tjatat på Elin – får vi nu publicera den här. Tack!

***

Carola Carola Carola
av Elin Boardy

Tänk dig: man ser på teve, där är Carola, man tittar och tänker å gud vad hon är snygg! Och tittar, tittar ordentligt och hela tiden är hon ens fru. Kan du föreställa dig? Jag menar: tror du man kallar henne Carro? Det blir väl för simpelt, för oglamoröst. Alldeles för oglamoröst!

Carola Carola. Bara så.

Och ni har ett hem som går i vitt. Tänk dig, att hon är din fru! Helt i vitt med en stor dubbelsäng. Ingen 120-säng, inte Ikea, utan enorm, du fattar? Ett helt rum. Och spegelgarderober. Badrum, allt. Hela kittet.

Och kändisrummet, ett sånt måste det finnas. Där finns platinaskivorna, guldskivorna, alla turnéaffischerna. Och i ett hörn lite för sig själv, bilden där hon sjunger Främling. Det där lilla, lite runda barnet. Då var hon bara Carola, inte alls CAROLA, som nu.

Hittar jag på? Det spelar ingen roll. Det är så tydligt.

Du kommer hem, det är din nyckelknippa, din garageuppfart, nyckeln passar precis i låset, du går in, det är dina skor i hallen, du är hemma, det luktar hem, det är tryggt, det är livmodern, eller ja, i alla fall. Hemma. Du fattar. Och så är Carola där. Och det är helt naturligt. Hon är alltid där. Hon pussar dig. Hej-är-du-hemma-hur-har-dan-varit? Du vet. Kanske till och med älskling. Älskling.

Och det är ju bra, det är ju trevligt och så där, med dubbelsängen och köket med sushifat och och och japanska köksknivar och jag-vet-inte-allt. Trevligt. Men det där andra då, som kommer på köpet. Du hör henne fisa, på kvällen, hon sitter och kissar med tandborsten i munnen, det löddrar, hon har blått tandkrämslödder på kinden. Hon fiser ner i toastolen, det ekar så där som det bara kan eka i badrum. Ni skrattar, kanske skrattar ni inte ens. Ett litet fniss bara, men det är er gemenskap. Eller: Svarta kryddprickar mellan tänderna, tandtråd, öronvax, navelludd. Hon är en helt vanlig tjej. Det är nu ytan krackelerar. Badrumsskåpet är enormt. Eller, ja, men stort i alla fall. Sminket, tänk bara! Puder, spray, mascara, crème och lotion och inpackningar och fotfilar. Det hårda skinnet på hennes hälar, det spruckna. Eller den våta, svampiga huden mellan tårna efter badet. Pincett, rakhyvel, vax, alla de där attiraljerna. Timmarna där inne, ångan som väller ut när dörren öppnas.

Men ja, solstolarna, drinkarna. Ett barskåp i köket, så klart. Ett riktigt. Inte den pliktskyldiga vodkan och whiskyn och konjaken. Ett riktigt, välfyllt, ni dricker ur rätt sorts glas. Ni vet vad som krävs. Det är klass, det är stil. Är det Dry Martini nu, med guppande oliv, lättjefullt, lite slappt nästan, glasets fot mellan hennes fingrar? Balanserande över schifferplattorna på uteplatsen. Skifferplattor, naturligtvis. Gräs är för svårskött, långtråkigt. Fullt av myror och mossa och annat irriterande.

Hon spiller inte. Det är ju Carola. Hon är dansare och har en dansares ben, en dansares balans och känsla för hur man håller ett högt smalt martiniglas. Det ser så enkelt ut, tänker du. Hon är så hemma.

Men för den delen, det är ju du också.

Hennes fot vippar, ena benet lättjefullt över det andra, foten i flipfloptoffla som gungar lätt. Är det en låt? Är det en dans? Är det nästa veckas uppträdande eller nästa? Nej, det är sprinklerns svirrande. Schwoo, schwoo, schwoo. Hon har taktkänsla, hon är musikalisk, din fru. Hon är ju ett underbarn, kan man säga. Så ung. Så framgångsrik. Ett sånt spännande liv. Och du är en del av det. Du kan suga i dig det, som genom ett färgglatt sugrör, ett av de där som går i spiraler och krumbukter innan det åter rätar ut sig och når munnen. Ett festligt barnkalassugrör. Från åttiotalet, kanske, eller tidigt nittiotal. Det är hennes årtionde. Storhetstiden. De runda kinderna, det fluffiga håret. Du är glad att hon bytt frisyr. Du är glad att hon är ung och fräsch, den pigga, klarögda. Är de egentligen gröna eller bruna, ögonen? Hon har aldrig varit så snygg som nu när hon är din fru.

Allt hör till.

Den där lukten av svett som kommer från henne, oundvikligen, när hon kommer hem efter träffar och luncher med skivbolagsmänniskorna. De där. De som vill sluka henne, äga henne, styra henne. Fortfarande. Fast hon inte längre är det lilla rundkindade underbarnet. Svettlukten, den skarpa, som etsar sig fast i hennes kläder, i hennes armhålor. Ni kramas, det är ert hem och det luktar av hennes svett. Men hon ler, tänk dig, det är Carola, i din hall, i er hall och det är ju hennes svett fast den sticker i näsan. Det är du som tar om hennes nacke och låter handen mjukt glida över hennes rygg, det är du som säger älskling, vad spänd du är, var det ett jobbigt möte, ska jag massera dig? Kom, vi sätter oss. Soffan, javisst! Hörnsoffa. Ljus, men inte vit, det är så opraktiskt, blir så lätt solkigt. Man spiller. Carola spiller i er soffa, skrattar, pärlande, och spiller chipssmulor eller nudlar eller sushiris. Glittret i ögonen, det är omöjligt, du älskar ju henne, hon är din, tänk dig bara.

Er soffa, hennes framgångar, klart hon får spilla. Orkidéer, de är svårskötta, men det är det värt. Man får så mycket tillbaka. Är det lite gay? Ja, men det är ju Carola, det är du och Carola. Det ska vara gay. Tänk dig alla beundrarbrev hon får, tänk dig säckarna, varje dag.

Och all post, den där tröttheten i hennes ögon. Den matta ytan. Måste jag? Idag igen? Kanske finns det personal, tänk dig personalen som är ansvarig för hennes post. Alla, menar jag. Från killen på postkontoret som sorterar den. Han lär sig. Händerna rör sig av sig själva: Carola Carola Carola. Men han tar det inte på cykeln. Det levereras för sig, direkt till dörren, med bil. Men killen som sorterat får cykla förbi ert hus ändå varje dag på sin runda, han tittar på det, passerar så nära grinden. Tittar, cyklar långsamt, tittar, tittar, och så trampar han vidare. Nästa hus och nästa. Varje dag. Tänk dig resten. Den som öppnar posten, så måste det vara. Du vet det. Det finns där hela tiden. Inte till dig, det är mest direktreklam, dyra blanka prenumerationstidningar från utlandet. Men till henne. All posten! Den som öppnar breven, sprättar varje kuvert för hand, mjukt, med en snabb och rutinerad rörelse. Ett snabbt ögonkast. Är det porr eller kärlek? Är det exkrementer, streckteckningar, obsceniteter, våld, fula ord? Det behöver hon inte se. Det skonar ni henne ifrån.

Så är det. Du har naturligtvis varit med och bestämt det. Detta är hennes nya liv, med dig. Du vill skydda henne, det är lätt att vilja det. Det kommer ohjälpligt över dig. Den guppande foten i flipfloptoffla, ögonen, hur hon tappar nudlar i soffan. Det är kärlek. Den är stor och varm och omslutande. Den kommer med surruond, den sveper in. Den har tagit över. Hon är Carola och du älskar henne.

Jättestora frågor: Kritikhistoria

2011-11-04T11:42:00.011+01:00

Just idag jobbar jag med ett helt annat kapitel men det finns en fråga som inte riktigt lämnar mig i fred och därför tänkte jag passa på att tänka högt här i bloggen i stället. Det handlar om rock- och popkritikens historia i Sverige och specifikt vad som betraktas som fint och fult, intressant eller kommersiellt, kvalificerat eller folkligt. (OBS att gränserna på dessa tre motsatspar inte är identiska – så det är i allra högsta grad möjligt att vara både intressant och fult eller kommersiellt och konstnärligt kvalificerat, osv).

Vi har pratat med en del popmusik-kritiker för boken redan, men faktiskt mest om deras personliga relation till Carola och om hur just hon har tagits emot i olika faser av sin karriär. Men det som slår mig nu är att jag inte vet hur den berättelsen är en del av en större berättelse om populärkulturkritik i Sverige. Jag är helt enkelt för ung; när jag började följa rikssvenska medier på gymnasiet hade den seriösa popkritiken redan etablerats i Sverige och det var inte konstigt längre att skriva analyser av the Simpsons på kultursidorna i DN och sånt.

Däremot finns det självklart smakhierarkier också i popritiken och skribentgenerationen före min egen – folk som Gradvall, Lokko, Strage (= mina förebilder i mångt och mycket) – medverkade på många sätt till att skapa ett slags fin-popkulturellt kanon som fortfarande lämnar stora delar av den samtida schlagern utanför. Vad jag undrar är vad som fanns före dem? Och hur såg det ut i tex kvällstidningarna, recenserade man "bredare" musik med lite mindre av en utanför- och ovanför-blicken?

I Carl Wilsons bok om Céline Dion berättar han om hur det sena 60-talet förde in en intellektuell popgenre, s.k. "chanson", i musikscenen i Quebec. Samtidigt fortsatte många, inte minst på landet och i arbetarklassen, att lyssna på en mer lättsmält popmusik med rötterna i varietetraditionen. Den musiken inkluderade tex franskspråkiga översättningar av det brittiska pop-undret, typ Beatles (en genre som, jag tycker det här är fantastiskt kul, kallades Yé-Yé). Av lite olika lokala orsaker blev det faktiskt så att de creddiga chansonneurerna fick skivkontrakt med internationella bolag och de "kommersiella" artisterna ofta fanns på mindre, lokala bolag.

Men sedan kom en ekonomisk kris i Quebec som skulle vara över hela 80-talet och en del av 90-talet, och då droppades många utom de allra, allra bästsäljande artisterna av de stora bolagen, och eftersom chanson och variete-pop nu verkade på marknaden på mer eller mindre lika villkor försvann en del av konflikterna mellan dem. Den folkkära popen, som Célin förstås tillhör, var fortfarande inte "fin", och utdömdes ofta som bonnig eller kitschig. Men på nåt lite högre plan, inte minst när just hon fick internationella framgångar, omhuldades den ändå som en del av Quebecs kultur. Kanske lite på samma sätt som Melodifestivalen och Allsången har blivit folknöjen som också tittare som inte "egentligen" gillar all musiken som spelas kan glädjas av och förknippa med svenskhet idag.

Ni ser att det finns åtminstone vissa paralleller till den svenska musikmarknaden här? Om man alltså jämför variete-popen med dansband och schlager, och chanson-popen med den pop- och rockmusik som tex vänstern i Sverige på 60-och 70-talet inte skulle ha avfärdat som helt omoralisk. Befolkningen i Quebecs språkområde är 6 miljoner, mindre än Sverige men större än de andra nordiska länderna, så även om det är en region och inte ett land kan man se jämförelsen som någorlunda relevant.

Så, vad jag är nyfiken på är väl egentligen det här: vilka frågor ska man ställa för att kunna skriva en liten kapselsammanfattning som den här ovan om de olika svenska popmusiktraditionernas publik och kritiker? Jag vet tex att schlager (som genre, inte som "musik som kan tävla i Mello") och dansbandsmusik inte alls är samma sak. Men har de gemensamma rötter och när separerades de i så fall? När det brittiska pop-undret svepte över världen, hur påverkade den olika existerande svenska former av underhållningsmusik? Vad var vår "Yé-Yé" eller hade vi många? Och ansågs vissa redan från början vara finare och andra fulare? Och har det i så fall en politisk dimension av nåt slag (höger-vänster), eller klassmässig ("medelklass"-"arbetarklass") och blev det inte lite komiskt på 70-talet om medelklassens vänsterintellektuella försökte frälsa arbetarklassen från vad de uppfattade som dålig smak och kommersiell hjärntvätt? Eller vad det nu kan ha varit. :D

Och hur såg popmusikkritiken ut på 70- och 80-talen, dvs INNAN vad vi kanske kan kalla Modern Review-generationen steg fram? Vilka kritiker formade Jan Gradvalls smak? Eller för den delen tex Anna-Charlotta Gunnarsons smak? Och hur påverkades sådana smakhierarkier av tex Carolas framgångar – hände det som nästan samtidigt hände i Quebec, att en sångerska med fantastisk röst som ansågs representera dålig smak blev förlåten för att hon blev en sådan storartad ambassadör för sin nation?

P.S. Några intressanta årtalsparalleller om ni tycker jämförelsen mellan damerna är långsökt: Céline Dion är ett och ett halvt år yngre än Carola. Hon vann Best Song-priset på "Orientens Eurovision" Yamaha World Popular Song Festival för Frankrike 1982 (jmf Främling 1983) och Eurovisionen för Schweitz 1988 (jmf Stormvind 1991). Den som fortfarande tvekar kan ju kolla på klippet ovan.

Så här blir det

2011-10-25T10:30:00.004+02:00

Tänk att det vita i stället blir silverglänsande. Annars är detta, efter många alternativ och funderingar, slutprodukten!

Blir alltid glad av det här klippet

2011-10-22T10:25:00.005+02:00

Det är så många fina detaljer: De vita pumpsen! Gitarristens höga instrumentföring! Axelvaddarna, värdiga vilken samtida kvinnlig utrikesminister som helst! Carina Carlsson, dåtidens mest anlitade körsångerska! Trummisen utan skor! Avslaget, så perfekt arrat!

Den ena keyboardisten tror jag kan vara Jörgen Ingeström. Andra bandmedlemmar känner jag inte igen till utseendet. Någon som vet?

Och boken ska heta...

2011-10-20T16:03:00.003+02:00

Hur skulle en bok om Carola, egentligen, kunna heta något annat än "Främling"?

Det känns bara självklart. Undertiteln blir "En bok om Carola".

Omslaget ska vi visa er så fort förlaget har ordnat det praktiska med fotografen vars bild vi har fastnat för.

Mitt första namnförslag för boken var "En känsla och jag litar på den. En bok om Carola". Det hade också varit bra, dels eftersom det är en rad ur "Främling", dels eftersom det säger mycket om hur Carola arbetar – på intuition och magkänsla och med mycket passion. Som det ser ut nu är "En känsla och jag litar på den" i stället namnet på ett av bokens kapitel, och vi väljer det rakare och enklare "Främling" i stället. Inte minst eftersom Carola på så många sätt är en så ovanlig person i svensk offentlighet.

Jag krävde att texten på omslaget skulle gå i rosa och silver, och det har formgivaren hörsammat... Sedan har vi diskuterat säkert tio olika varianter, alla mycket fina. Som sagt, ni får se mycket snart!

Vi går in i en intensiv fas av tre månaders slutförande nu. Otroligt roligt! Fortsätt att tycka saker och fråga saker och tipsa oss om saker, vi behöver det.

21 april

2011-10-17T19:06:00.002+02:00

Den 21 april är en lördag.

Vi tror, faktiskt, på allvar, att vår bok släpps då. Det betyder att vi har i storleksordningen tre månader på oss att bli klara.

Så hur långt har vi kommit? Svårt att säga. Kanske kan man säga att vi har skrivit hälften och tänkt sjuttio procent av det som behöver skrivas och tänkas?

Den här veckan spikar vi omslag och titel. Lita på att det är ni som läser här som får veta och titta först!

Ett problem till

2011-10-13T16:06:00.000+02:00

Vi överväger: Ska vi försöka ha något som liknar en acceptabel diskografi i vår bok?

Det är inte nödvändigt. Men det är en fin bonus för de riktiga fansen.

Problemet är att det är svårt att sammanställa en sådan som verkligen är gedigen. Vi hade kontakt med en person som erbjöd sig att hjälpa och som sade sig ha en sådan i princip färdig, men som sedan inte har svarat på mejl.

Hur gör vi nu? Är det någon som kan ange en färdig sammanställning som känns tillräcklig? Och, inte minst: Är detta en viktig beståndsdel av vår bok?

Låt oss få höra vad ni tycker, och ge oss de tips ni kan!

Bildproblem

2011-10-12T13:53:00.003+02:00

Vi har ett problem, och det är omslagsbilden till boken. Bilden ska möta fyra kriterier:

* Den ska vara någorlunda nytagen – låt säga från de tre senaste åren.

* Den ska vara nära.

* Den ska visa Carola allvarlig, snarare än leende.

* Och den ska ha ögonkontakt – Carola ska alltså titta in i kameran.

Man kan då spontant tänka: det är väl ingen match? En så otroligt fotograferad person som Carola, det måste väl finnas massor med bra alternativ att välja mellan?

Nej. Det gör ju inte det! Carola ler ofta på bild, superfina bilder, men det är inte det tonläget vi vill förmedla genom omslaget. Och väldigt väldigt många bilder är förstås tagna på lite håll, i livesituationer.

Tusen spänn i hittelön för den som fäster vår uppmärksamhet på exakt rätt bild!

Vi lyssnar på Carola

2011-10-04T17:50:00.002+02:00

Vi blev fångade av mingelfotograferna på väg in på Carolapremiären, trots att vi hade köpt biljetter som vem som helst – man får ju en känsla av att kändisarna kanske har blivit bjudna. Jag tycker dock att denna bild är storartad emedan den så tydligt illustrerar vad vårt bokprojekt handlar om: att vi försöker lyssna riktigt, riktigt noga.

(Se bilden här i sitt rätta sammanhang. Reportern hette Yessica Thor, jag gissar att hon kanske också var den geniala fotografen).

Carolapremiären

2011-10-01T09:44:00.002+02:00

Vi var tämligen tagna när vi snubblade ut från Tyrol i natt. Det var som om något viktigt hände i går, som om Carola fick allt att stämma – hon har gjort något rätt egensinnigt och fått två disparata artister att smälta samman i hennes eget liv och hennes egen historia.

Det är väldigt genuint.

Och utöver det förstås, som vanligt, så enormt skickligt genomfört. Hon växlade dessutom i tempo och styrka, med större mognad och dynamik än jag någonsin sett hos henne. (Och JA, jag började smålipa. Tre gånger för att vara exakt: Direkt vid de första fraserna på "Suspicious minds", bara av kraften, och så vid "Always on my mind" samt "You've lost that loving feeling".)

För övrigt dansade Carola på mitt och Johannas bord, bara en liten bit bort.

Häromdagen...

2011-09-29T10:43:00.002+02:00

...fick jag möjlighet att träffa läraren Johan Jerreling – ett riktigt, jag menar RIKTIGT die-hard-fan till Carola. Läs här så får ni se...

Carola-litteraturen

2011-09-22T18:40:00.004+02:00

Nästan på timmen ett år efter att Andreas frågar mig, på Bonnierminglet på Bokmässan, om jag vill höra en bokidé som han har för oss, något vi behöver göra tillsammans, och jag säger att det kommer jag inte kunna göra ändå men shoot, om du kan göra det nu, för min taxi (eller vad det nu var) kommer om fem minuter, nästan på timmen ett år efter det samtalet sitter jag på möjligen exakt samma stol i baren och äter en sen lunch och läser förlagskamraten Jespers Högströms roman Drömmar av plåt. Och där är hon igen, Carola, fast min mobilkamera inte riktigt fixar ett läsligt bildbevis.

Det finns ingen bok om Carola, sade Andreas. Inte sedan 80-talet.

Jag minns att jag sade att han måste ha fel, jag sa något idiotiskt i stil med "har du googlat på det", som om just Andreas av alla världens människor inte kunde slå upp saker på nätet.

Nå, nu blir det en bok om Carola. För att inte tala om att hon skriver på sin självbiografi – en efterlängtad sådan! Men att det inte finns några böcker om Carola betyder däremot inte att hon inte skulle figurera i böcker. Bara i år har jag stött på henne i tre väldigt olika romaner: utöver Jespers också Elisabeth Hjorts Hängivelsen och Anders Fagers skräck-epos Samlade svenska kulter. Hos Högström och Fager är Carola en självklar kulturell referens. Hos Hjorth, vars roman utspelar sig i kristen miljö, är Carola en barndomshjältinna som figurerna nu har en mer nyanserad och tidvis ironiserande, men fortfarande kärleksfull relation till (s 35):

Tillbaka på bibelskolan försöker de minnas hela texten, de provar kläderna och övar. Det är barnsligt och kul, Cecilia vill stanna i stämningen. I Carola finns en gemensam känsla, den första kärleken. Bilderna hemma i sovrummet, posters och små klistermärken. De pratar om vilka de hade, jämför.
"Jag har allt det där sparat i kartonger. Mamma slänger ingenting. Det är nackdelen med att ha en gård och en massa uthus. Allt blir liggande."
"Men kommer du ihåg tidningen Okej? Det var så hemskt för de hade Carolaplanscher ibland. Men på baksidan kunde det vara djävulsdyrkare. Jag vågade aldrig sätta upp dom bilderna."
"Nä, min brorsa köpte en Okej som mamma fick syn på. DEN slängde hon. Sedan blev det aldrig någon mer Okej hos oss."

Om ett år här i Göteborg har Carolalitteraturen vuxit – inshallah, som man brukar säga i den religiösa världen. Om gud vill.

45!

2011-09-08T07:54:00.001+02:00

Vi skriver OM Carola här, inte TILL Carola. Men vaddå, inga principer utan undantag:

Grattis på födelsedagen, Carola! Hoppas du har en härlig dag!

Olsson och Carola, en gammal kärlek

2011-09-05T14:44:00.002+02:00

Mats Olsson på Expressen, en av mina favoritskribenter under många år, kallade Carola för dagslända redan på åttiotalet. I helgen råkade jag se att han inte gillade att Carola var på plats när Patti Smith fick pris. För att travestera honom själv: Vad vet Mats Olsson om vad Carola vet om Patti Smith...?

Det är alltid frislag på Carola. Det är alltid okej att tackla henne. Hon har en säregen ställning på så vis, det är väl hon och kungafamiljen kanske, som har det på det viset.

I baktakt

2011-08-23T15:37:00.001+02:00

Min reggaekompetens är likvärdig med min kompetens om hur man bäst lägger ryssjor. Men på det här forumet diskuteras i varje fall Carolas inblandning i en så kallad "dubplate", vilket för mig låter som en tallrik som är särskilt bra att använda i halt väglag.

Detta aktualiserar frågan om den akuta bristen på Carolacovers. Jag förstår inte att ingen har gjort det.

Tv-specialernas tid

2011-08-17T11:40:00.002+02:00

Den här videon går inte av för hackor! Collegetröjan bjuder jag en hundring för nu direkt. Den röda kavajen ger jag det dubbla för.

Och i dag noterar vi...

2011-08-10T09:46:00.003+02:00

...att det görs en astrologisk jämförelseanalys mellan Carola och tokhögerrepublikanen Michelle Bachmann i USA.

Sådan är Carola Häggkvists plats i offentligheten: en given referenspunkt, till nästan vad och vem som helst.

Israel, here we come

2011-08-08T09:43:00.004+02:00

Det här är bland det mer bisarra vi hittat i det oändliga YouTube-arkivet: en playbackversion av "Captured by a love storm" med ett konstigt backingtrack som absolut inte är identiskt med den musik som användes vid skivinspelningen. Och så publikens märkliga taktklapp. Och så övergången till duett med... ja, jag har ingen aning om vem det är. Upplys gärna! Snubben delar i alla fall frisör med Rudi Völler och sångaren i danska powerduon Laban...

Carolas tolkning är ju givetvis helt överlägsen

2011-07-31T08:57:00.001+02:00

Det ofattbara

2011-07-23T12:24:00.003+02:00

Så här sitter vi, Johanna och jag, på ett fik i Malmö och jobbar. Vi har Expressen och Aftonbladet här och försöker koncentrera oss på det jobb vi har att göra. Min chef har just hört av sig och frågat om jag kan jobba några timmar i dag och översätta text, och det är klart att jag kan det.

Det som har hänt är så otroligt frukansvärt att alla ord känns meningslösa och tomma. Sitter och bläddrar bland våra manussidor – min fru blev vår första läsare i går, förtjust, men med synpunkter – och försöker hitta kraft att engagera mig i var kommatecken ska placeras i meningar och sådär.

Min musik i dag blir "Hand i hand" från "På egna ben", skriven av norrmannen Svein Gundersen och Ingela "Pling" Forsman. Texten är faktiskt alldeles rätt.

Taskigt eller kärleksfullt?

2011-07-22T11:05:00.000+02:00

Sound of Music!

2011-07-21T12:03:00.004+02:00

En av mina mest fundamentala Carolabesvikelser är att jag inte fick se henne i Sound of Music, som hon vann Guldmasken för. Jag älskar musikalen och vet att jag antagligen hade gillat föreställningen – jag har aldrig sett den live, om man inte räknar Sing-a-long-bio! Samtidigt är jag så klart också nojig över att det kanske ändå inte hade varit bra nog för att matcha mina högt ställda förväntningar.

De flesta teatrarna har nåt slags interndokumentation och jag har mailat Göta Lejon för att försöka se om man skulle kunna få se bandet. Tills dess får jag trösta mig med den här finfina SVT-snutten med en av mina favoritsånger genom tiderna.

Jag tycker det är anmärkningsvärt bra, inte minst soundmässigt. De senaste dagarna har jag närlyssnat på Carola ur ett sångtekniskt perspektiv och funderat över vad som har förändrats över tid. Här ligger hon klangmässigt ovanligt fint i den snabba sekvensen från ungefär två minuter in. Julie Andrews sätt att integrera huvudklang uppfattas av många som löjlig men det är tekniskt enormt tydligt och jag tycker det hörs att Carola har lyssnat uppmärksamt på henne – ett stort plus i min bok. ;)

Sedan tänker jag också på att Carola här verkar så oerhört fri. Det är som om rollen som någon annan och den lekfulla koreografin frigör henne att vara närvarande i kroppen. Hon har, det både ser och hör man, oerhört, sanslöst roligt. Vilket för mig låter som hon hamnar mer in i masken, jobbar mer sångtekniskt traditionellt med sina enorma bihålor, också när hon (som vanligt) kontrollerar soundet med strupen. Det är uppenbarligen inte bara för att göra sig till som sånglärare brukar säga att det hörs när man ler på insidan! <3

Om att prata med oss

2011-07-20T14:43:00.002+02:00

Just nu är vi inne i en lite mer intensiv arbetsfas; vi har en vecka avsatt för samlat och gemensamt arbete. Väldigt roligt!

I jobbet ingår att prata med måååånga människor, som på olika sätt har jobbat professionellt med Carola. Nästan alla som jag har kontaktat är vänliga men också, inledningsvis, mycket avvaktande. De vill veta mer om oss och om projektets karaktär innan de vill svara på några frågor. Några vill slå en signal till Carola och höra om hon har några invändningar, några vill helt avstå. Och det är så klart hundra procent ok.

En sak har de gemensamt: De är helt införstådda med den lätt bisarra mediebilden av Carola, och vill inte medverka till något som leder till dåligt underbyggda skandalrubriker.

Det vill inte vi heller. Vi brukar hänvisa hit till bloggen, och berätta lite mer om vårt upplägg, och det verkar som om det ändå räcker för de flesta. Men igen, i den mån någon tvivlar: Vi skriver inte nån skvallerbok. Vi skriver inget kapitel om Carolas barndom, eller om Runar. Vi skriver en nördig kulturspaningsbok. Så vet ni! ;-)

***

Soundtrack i dag: Den engelskspråkiga versionen av "Det regnar i Stockholm".

Har ni drömt om henne?

2011-07-18T16:59:00.001+02:00

Här en kanske lite konstig fråga:

Har ni någonsin drömt om Carola? Vad drömde ni då?

Var bor du lilla råtta

2011-07-09T11:53:00.001+02:00

Barnsligt förtjust...

Everlasting Love

2011-06-09T08:52:00.003+02:00

Har en sån där dag då jag sitter och snöar in på en enskildhet, en liten detalj. Och den är "Everlasting love", ni vet, sista spåret på "Runaway"-plattan.

Jag har aldrig liksom hört den, på riktigt, förut, verkligen lyssnat. Jag är inte bland dem som automatiskt kräks på produktionen på den skivan, många gör ju det, men jag tycker att både titelspåret och "So far so good" är coolt gjorda. Däremot har jag aldrig uppfattat "Everlasting love" som något annat än ett produktionsfiasko.

Okej, jag har inte ändrat mig. Men låten är ju helt enorm. Plötsligt ser jag hur bröderna Gibb måste ha tänkt - omfånget som krävs röstmässigt för att klara den gör den omöjlig för de flesta. Här får Carola en smörpassning, en chans att verkligen glänsa.

Och så bakar de idioterna in hennes röst i tolv lager filodeg och dippsås. På en tallrik långt långt borta. Jag blir så upprörd.

Hjärnan lär mig så sakteliga att avkoda hela ljudet, och bara lyssna på melodi, harmonier och röst. Och då är "Everlasting love" plötsligt min nya favorit. Ska sätta mig vid pianot och titta lite närmare på ackorden. Det låter som fyra höjningar, men jag tror att det är en hörvilla...

Carola-teamet har just...

2011-05-05T10:45:00.003+02:00

...publicerat sin nya video via YouTube. Det här är en minutlång version av "Heartbreak Hotel" som jag tycker är intressant – även om den är återhållsam, så finns det liksom ett löfte om Carolas vanliga röstkraft i ett par fraser. Coolt!

(Och beklagar att inbäddningen liksom "slår ut" till höger, jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det.)

Tjugo år i dag

2011-05-04T12:34:00.002+02:00

I dag är det tjugo år sedan Sverige vann Eurovision Song Contest för tredje gången av fyra (för det händer väl aldrig igen...) – och det var förstås Carola som gjorde det. Låt som en hyllning stormvinden blåsa i ert hår, om ni har något!

Direkt från Schweiz

2011-04-20T10:58:00.002+02:00

Ibland ställs frågan om Carolas internationella karriär. Vilka fans har hon egentligen utomlands, om man inte räknar med Norge?

Inte så jättemånga, är nog det uppriktiga svaret. Men de finns. Som till exempel Beat och Sylvie Rümmele från Basel i Schweiz, som flög till Köpenhamn, tog tåget över, såg Carola live i Malmö, käkade middag på restaurang Mello Yello på Lilla Torg, övernattade och flög hem.

De var alldeles tagna efteråt. Beat minns Carola från festivalen 1983, tappade bort henne, råkade befinna sig i Aten vid tiden för Eurovision Song Contest 2006, såg henne igen och mindes – just exakt så fantastisk var hon ju! Sedan dess följer han och hans fru Carola noga via nätet, de läser vad de kan om henne via Google Translate och skaffar den musik de kan hitta.

Men det här var första konserten, första mötet. Lyckan!

Eine Perfekte Presäntation!

2011-04-17T16:59:00.006+02:00

Hittade hela klippet från Eurovisionssändningen 1991 på YouTube. Det här är extra kul eftersom också vykortet är inkluderat och vi får höra Carola sjunga Fiordalisos Non voglio mica la luna på italienska. Den hade hon spelat in på svenska redan 1985 på På egna ben-plattan under namnet Amore. "Kom hit och ge mig amore/ du är den man jag behöver/ jag tror på kärlek för livet/ och jag vet att våran tro är lika" – jag är tveksam till den svenska texten men Andreas gillar, som han säger, "att det liksom inte är en fråga."

Jag får gåshud av den här versionen av Fångad av en stormvind. Carola live, när det verkligen gäller, verkar alltid ha 15% extra energi att bara hälla in i musiken. Skivversionerna måste vara mer nyanserade, annars skulle man ju inte orka lyssna på dem om och om igen, men den här nerven är något annat.

Jag gillar också de tyska kommentatorernas reaktioner! De kallar Carola proffsig och framträdandet perfekt – "eine perfekte Presäntation auch koreografisch" – döm själv!

Inspirerade av energin i det här klippet köpte vi igår biljetter till Tyrol-premiären i höst med middag och allt. Peppen!

Randar

2011-04-16T14:33:00.001+02:00

Vi sitter hos Johanna i Stockholm den här helgen, och lite på måndag också, och har det ödmjuka målet att producera 100 000 tecken text, eller ungefär en tredjedel av den mängd text som det slutliga manuset ska innehålla.

Sedan om det blir exakt de tecken som vi producerar nu som kommer i boken, i det skicket, är kanske inte så troligt. Men det känns fint att bygga!

Nyss i Malmö

2011-04-03T22:24:00.001+02:00

Ikväll...

2011-04-03T07:32:00.001+02:00

...går jag och min fru Lisa på Carolakonsert i Malmö. Ska bli fantastiskt roligt!

Turnépremiär

2011-03-25T20:53:00.002+01:00

Carola har haft turnépremiär, och jag ser fram emot hennes besök i Skåne om en vecka - ska bli spännande att se. Kollegerna på Aftonbladet delar ut en fyra i betyg för showen.

Ett album, en bok

2011-03-24T15:45:00.006+01:00

Jag är i New York och fick äntligen möjlighet att ersätta mitt förlorade ex av en av mina favoritböcker, Carl Wilsons Let's Talk About Love. A Journey to the End of Taste. Jag skulle gå så långt som att säga att det är en av de bästa böcker som någonsin skrivits om popmusik och god smak. Wilson är en creddig musikkritiker som för bokserien 33 1/3 fick i uppdrag att skriva om Celine Dions album Let's Talk About Love (ni vet, albumet med My Heart Will Go On från Titanic). Grejen är bara att Wilson inte gillar Dion. Faktum är att han, som kanadensisk popmusikelitist, avskyr henne och den plastiga populism hon i hans tycke representerar. Samtidigt är Celine Dion en av världens största artister, och Wilson ger sig själv i uppdrag att förstå varför – teoretiskt, praktiskt, musikaliskt. Han kommer fram till en hel del intressant, och DESSUTOM ändras hans inställning till Dion. Åtminstone lite.

Parallellen till oss är inte helt uppenbar; vi tycker ju tex om Carolas musik. Men jag kom ändå att tänka på den här boken direkt när Andreas började prata om att skriva om Carola. För hon har ju många likheter med Celine Dion – slog igenom tidigt, har en fantastisk röst och en passionerad publik, men uppfattas inte som cool av de tunga musikskribentmänniskorna.

På Barnes & Noble på Union Square fanns nästan hela 33 1/3-serien framme så jag köpte några till, en bok om best of-albumet ABBA Gold och seriens premiärvolym om min favoritskiva, Dusty in Memphis. Men först när min kompis kommenterade hur dominerad bokserien är av manliga artister fattade jag att jag hade plockat på mig böcker om skivor med kvinnliga vokalister (nästan alla som fanns, utom PJ, Patti och Belle när jag tittar snabbt på listan). Det säger en del om vilka konstnärsskap som premieras i "seriösa" pop-och-rocksammanhang. Och tydligen en del om vad jag själv gillar att lyssna på och fundera över.

33 1/3 är ändå en fantastisk bokserie. De olika författarna har fria händer att utforska albumet, genom reportage, receptionsanalys, musikkritik, produktionsdokumentation eller till och med, i ett fall, fiktion. Men jag tror inte att man skulle kunna skriva en sådan bok om Carola. Det är för att just den här bokserien är så investerad i idén om albumet, en separat musikalisk helhet utgiven vid ett specifikt tillfälle som bär på ett särskilt budskap eller en speciell betydelse.

En sak som nästan alla återkommer till när man pratar om Carola är just avsaknaden av det där avgörande albumet, en skiva där som totalt skulle representera henne eller demonstrera hela hennes artistiska potential. I stället har många människor en dröm om hur ett sådant album skulle låta. Den Carola, av alla riktningar och stilar hon hittills utforskat, som just den personen tycker skulle vara bäst.

Jag har också en sådan idé, om vilken Carola jag allra helst skulle vilja se. Tur nog tror jag att Andreas också gör det och att den bilden är annorlunda. Det är alltså tur, eftersom det är viktigt att inte låta det styra arbetet. När jag började som filmkritiker fick jag ett viktigt råd av min redaktör Roger Wilson, som jag tror många kritiker på många kulturområden hade mått bra av att ha med sig: "Du ska inte recensera filmen du hade velat se, du ska recensera filmen dom faktiskt har gjort."

Carolas dementi

2011-03-22T09:53:00.001+01:00

Blir berörd och känner sympati när jag läser detta, ett inlägg på Carolas blogg på hemsidan. Att hon orkar, efter snart trettio år. Det säger något om henne, och det säger något om den extrema offentlighet hon lever i.

Carola gör Elvis

2011-03-18T19:54:00.002+01:00

I vår gör Carola en platta med covers på Elvis och Barbra Streisand, som ni väl vet. Hon gjorde "Always on my mind" i TV4 i morse, och den är lyssningsvärd framför allt för sin återhållsamhet:

Kattmord

2011-03-18T13:21:00.001+01:00

I dagens Metro avslöjas det att Runar en gång sköt Carolas katt. Inte bara ett rådjur i trädgården, alltså.

Det är precis den typen av information som vi inte behöver till den här boken.

Plåtning i dag

2011-03-15T15:06:00.004+01:00

Vid lunchtid var Johanna och jag och hälsade på fotograf Sofia Runarsdotter i hennes ateljé på vad som geografiskt, inte romantiskt, ska kallas "Söders höjder" i Stockholm.

(Och, för er som undrar, I shit you not. Sofia Runarsdotter heter verkligen så. Hon har INTE tagit namnet speciellt för att ta en flikbild till en bok om Carola...)

Hon drog ut oss i trapphuset och plåtade oss, smärtfritt, i en halvtimme eller så. Bilderna ska användas till bokens bakflik och kanske som gemensamma pressbilder om det behövs. Jag tog en bild jag också, den blev sned och suddig:

I radio i dag

2011-03-14T11:44:00.003+01:00

P3 Populär i dag handlade uteslutande om musikbiografier. Jag var med några minuter på telefon för att tala om det här projektet – men lyssna inte främst för det, utan för programmet som helhet. Det var riktigt bra.

***

...fast notera också hur de två kommentatorerna i programmet, Johanna Ögren och Annina Rabe, först säger att de inte är sugna på att läsa en bok om Carola – och sedan pratar i munnen på varandra i iver över ämnet... Precis så tycks nästan alla förhålla sig! "Nej, henne är jag inte intresserad av", säger folk. Och så kan de inte sluta prata om henne sedan...

Frågan är vem Juholt gillar

2011-03-13T16:26:00.003+01:00

Då har vi fått klart besked om statsministerns position i Carola-debatten.

Googlefynd

2011-03-07T14:23:00.000+01:00

Hittade en läsvärd chatt med Carola från min modertidning i dag.

Strages Carolatips – och en efterlysning!

2011-03-03T09:00:00.007+01:00

Träffade Fredrik Strage på en filmvisning igår; hans Fans (Bokus, Adlibris) är en självklar referens när vi tänker på vår bok (även om det vore att ta i att säga att vi kan skriva nåt likadant, än mindre lika bra). Han började genast prata Carola och undrade om jag läst Mats Olssons roman De ensamma pojkarna från 1995. I den förekommer nämligen en kvinnlig popstjärna som blir enorm i början av 80-talet och enligt Fredriks minnesbilder avbildas som själva symbolen för allt som gick åt helvete med musikindustrin och popbranschens tuggummifiering och amerikanisering. Inte så att hon pekas ut som Carola, sade Fredrik, och det behöver ju inte säga något om Olssons egna åsikter. Men ur de sannolikt rätt rock-creddiga karaktärernas perspektiv åtminstone "förstör hon allt".

Nu är det antagligen rätt länge sedan Fredrik har läst den här romanen och jag har ju aldrig läst den, så det kan dessutom hända att figurens roll svällt i hans minne. Men jag tycker det är kul som exempel på Carolareferenser i andra kulturyttringar än hennes egna skivor. Finns det fler romaner där Carola figurerar direkt eller indirekt? Filmer där folk pratar om henne? Sketcher från komediprogram? Jag är ju inte uppvuxen i Sverige så jag har inga sådana referenser. Berätta!

Under tiden ska jag läsa De ensamma pojkarna; den verkar inte finnas i tryck men jag ska låna den på biblioteket.

Historisk bild

2011-02-28T14:54:00.007+01:00

I höstas, minns inte riktigt när det var, åt Johanna och bokförläggare Svante och jag en snabb middag på Kulturhuset i Stockholm. Det var då vi bestämde oss för att skriva den här boken. Jag knäppte en bild där i rulltrappan, tänkte att den kan komma till användning...

Och det är bara dig jag vill ha

2011-02-23T16:40:00.002+01:00

Det här är en riktig raritet: en livetagning av "Det regnar i Stockholm", tillsammans med Norges självklara motsvarighet till Carola. Och då menar vi inte Sissel, utan – Morten Harket! (Han sjunger förstås obesvärat i låtens originaltonart, näst Eric Gadd är han trots allt Nordens falsettkung...) Blåssektionen har tyvärr en dålig dag, eller har möjligen fått ett ruttet arr utskrivet åt sig, men – rösten är ju där. Rösten kommer ingen åt.

För övrigt är det OBEGRIPLIGT att ingen har gjort en cover på den här. Modern, soulig – men med en liten textändring kanske. "Nummerskivan" känns lite 1900-tal...

Fans

2011-02-20T17:35:00.003+01:00

Jag har aldrig haft några idoler. Visst är det konstigt? Jag har förebilder, förstås, och det finns artister jag verkligen beundrar, och när jag var ca 14 blev jag störtkär i skådisen Edward Furlong som spelade pojken i filmen Terminator 2. Fast i efterhand har jag fattat att det där mest handlade om att jag tyckte filmen var så fantastisk och inte riktigt hade nåt socialt acceptabelt sätt att hantera det – det var liksom inte okej för högstadietjejer att sätta upp bilder på coola specialeffekter (eller skäggiga medelålders filmregissörer) i sitt bänklock. Så jag kanaliserade in all min beundran i den där ganska oremarkabla tonårsskådisen i stället.

Det finns band och artister jag älskar och alltid blir omotiverat lycklig av att höra, från Rammstein till Dusty Springfield till Charles Trenet, och skivor jag har hört tusen gånger – filmsoundtracken till Jesus Christ Superstar och Sound of Music, den finska poprockbruden Maija Vilkkumaas Pitkä ihana leikki, Paul Simons Graceland, Robyns Bodytalk-trilogi. Men jag har aldrig varit ett fan. Jag vet inte vad medlemmarna i Rammstein heter. Jag vet inte hur gammal Maija Vilkkumaa är eller när hon senast har släppt en skiva. Jag har svårt att liksom föreställa mig att musiken är en kommunikation mellan musikerna och mig, också när låtarna talar till något djupt och viktigt inom mig.

Jag kan komma på två gånger då jag verkligen har känt mig som en liten fangirl, och båda gångerna har handlat om fysisk närhet till stjärnor med en viss typ av utstrålning. En gång var när jag intervjuade Pernilla August och blev alldeles tagen av hennes närvaro. En annan gång var på en sunkig bar i Brooklyn när Maggie och Jake Gyllenhaal av en händelse stod ca en meter ifrån mig och väntade på sin sunkiga takeout – då blev jag lite yr, för jag beundrar dem bägge enormt, och det var så oväntat att dom stod där livs levande som vem som helst. Jag tror Carola har samma utstrålning som de där tre, det känns så när man ser henne på scen och i teve. Stjärnglansen.

Att jobba med Carolaboken är alltså kul för mig på två särskilda sätt. Å ena sidan, eftersom vi självklart funderar mycket på hennes betydelse för fansen, får jag fördjupa mig i hur det är att ha det där som jag aldrig har fått uppleva, den djupa och meningsfulla personliga kontakten till en artist man egentligen inte känner. Å andra sidan får jag liksom lajva ett riktigt fan – lyssna om och om igen på Carolas musik, läsa all information om henne jag kommer över, analysera och fantisera över fotografier, gå troget på konserter, forma mig en privat relation med henne som artist och person, använda hennes musik för att förstå och förstärka upplevelser i mitt eget liv.

Det är ju inte helt osannolikt att jag under arbetets gång kommer att ha gått från att gilla hennes röst och många låtar väldigt mycket till att helt enkelt vara ett enormt superfan. Jag undrar om boken i så fall blir bättre eller sämre av det?

Stranger som blev Främling

2011-02-16T10:57:00.001+01:00

I eftermiddag: en telefonintervju med Lasse Holm! Vi ska prata om "Främling", mest, men också om de andra låtarna han skrev till Carola. (Vi ska alltså inte prata det minsta om Carola som person, eller om samarbetet, eller om Bert Karlsson – utan om musiken i sig, ner till minsta ackord.)

Är det någon fråga ni vill skicka med?

Carola hos Skavlan

2011-02-14T14:20:00.001+01:00

Tårarna, och låtarna

2011-02-13T11:03:00.000+01:00

Ni tycker alltså om Carola? Ni gillar henne?

Ja!

Ja, det är klart som fasen att vi gör det! Johanna har ingen given favoritlåt än, men lutar ändå åt "Främling", fortfarande, och tror att det kommer att ändra sig under resans gång. "Men durpartiet där i refrängen är så genialt fantastiskt."

Jag börjar alltid lipa – det står alltså i DN i dag att jag lätt gör det av Carolas röst, så jag får väl exemplifiera... – i slutet av "Genom allt", när Carolas röst först spricker och sedan slutar på en ton som är så enastående ren och klar och stark, men kan lätt lista ytterligare tio absolut omistliga sånger som jag älskar, bland dem "Mitt i ett äventyr", "Det regnar i Stockholm", "You + me", "So far so good", "Guld i dina ögon", "Jag lever livet" och "Hunger". Med en pistol mot pannan skulle jag... inte välja, utan i stället slåss för mitt liv. Du kan rösta på din favorit här till höger!

Observera dock: "I believe" heter egentligen "I believe in love". Jag skrev fel, och det har en uppmärksam läsare redan upplyst om. Underbart! (Tyvärr kan man inte redigera en redan påbörjad undersökning, så det får kvarstå som ett monument över hur mycket vi behöver er som läser under resans gång.)

Ha en fin söndag!

Carola och vi i Marocko

2011-02-10T19:22:00.005+01:00

Här, om man tittar noga, hittar man oss bägge och självklart Carola på omslaget till Magnus Jansons och Bert Willborgs fina – men inte längre helt aktuella – Boken om Carola. Platsen är en takterass i Marocko där jag bodde i januari; Andreas var inte sen att hälsa på för att jobba några dar!

Då är vi i gång!

2011-02-07T14:16:00.002+01:00

Hej! Och välkomna till Carolaboken.se! Den här bloggen är vårt eget lilla Google Doc, vår kylskåpsdörr med postit-lappar, vår samlingsplats för arbetet med att skriva en bok om Carola.

Vi som skriver heter Johanna Koljonen och Andreas Ekström. Vi är journalister, och vi gillar Carola. Det är egentligen allt ni behöver veta för att följa oss här...

Exakt vilken bok vi skriver om Carola? Vet inte. Men det finns en massa böcker om Carola som vi är säkra på att vi inte skriver i alla fall. Vi skriver inte en sjuhundrasidors amerikansk heltäckande biografi som heter "Carola – a life" och har en notapparat på nittio sidor. Vi skriver inte en skandalbok. Vi skriver inte en kritik, och vi skriver inte ett försvar.

Kanske skriver vi en teori. Alldeles säkert gör vi ett tolkningsförsök.

Carola Häggkvist (just det, hon har ett efternamn, hur många svenskar mer än hon och Zlatan Ibrahimovic har ett efternamn som är helt överflödigt...?) har varit en del av svensk offentlighet som få andra under snart trettio år. Vad har hennes existens betytt för svenska massmedier? För svensk frikyrklighet, för Melodifestivalen, för en norsk predikant och livscoach som heter Runar Søgaard? För en hel generation sjungande tjejer som har blivit vuxna med Carola på väggen?

Varför har hon valt som hon har gjort? Och hur ska man förstå rösten, den ofattbara och absolut oefterhärmliga rösten?

Hjälp oss gärna om ni vill! Tipsa oss om länkar, omistliga YouTube-ögonblick och personer att prata med – och använd hemskt gärna kommentarfunktionen för att berätta om era egna Carolaminnen.

Vi ses och hörs!